Eftersom jag är egenföretagare (enskild firma) borde jag väl jubla över att ”inkomststrukturen” inte längre är så ”sammanpressad” och jag, och andra, därmed är mer motiverade att arbeta. Men den där tillfredsställelsen vill inte riktigt infinna sig.
Ojämlikheten ökar i Sverige. Inte så otippat kanske – det motsatta hade väl varit mer förvånande, med tanke på vilken politik som förs – men ändå väldigt värt att uppmärksamma.
”I Sverige var andelen fattiga 2010 (9 procent) mer än dubbelt så hög som 1995 (4 procent).”
Motsvarande förändring har inte inträffat i något annat OECD-land.
1995 hade Sverige, med det här måttet, de minsta inkomstskillnaderna av alla OECD-länder. I den nya rapporten uppdateras statistiken till 2010 och då hamnar Sverige på fjortonde plats när länderna rangordnas.”
De flesta har samtidigt fått mer pengar att röra sig med och artikeln fortsätter:
”– Vi har sedan slutet av 1990- talet sett kraftiga ökningar av de disponibla inkomsterna i nästan alla grupper vi kan mäta, säger Hans Heggemann.
De flesta har alltså fått det bättre, men inte lika mycket bättre. ”
Att jag fått mer pengar att röra mig med jämställs helt okritiskt med att jag har ”fått det bättre”. Men om jag inte vill leva i ett ojämlikt land? Om jag inte vill leva i ett land där sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer – de allra mest utsatta – de facto fått MINDRE pengar att röra sig med, har jag verkligen fått det bättre då?
Forskare har visat tydliga samband mellan ojämlikhet och ökad fysisk och psykisk ohälsa och kortare livslängd. Jag kanske har lite mer pengar i plånboken än vad jag haft med en starkare fördelningspolitik men jag hade föredragit att veta att jag lever i ett land där alla människor behandlas anständigt och där deras hälsa och välbefinnande hålls högre än deras (somligas) möjligheter att köpa prylar och resor de egentligen inte behöver. Så länge min lyx bekostas av andras elände har jag inte ”fått det bättre”.
Eva-Lotta Hultén 