Här kan man höra mig prata om rewilding, utifrån George Monbiots nya bok Feral. OBSi P1.

Texten:

I Storbritannien finns otaliga rapporter om människor som sett svarta panterlika kattdjur stryka runt, både på landsbygden och inne i städerna. Många av rapportörerna är högst trovärdiga personer men allt tyder på att de sett i syne. Det finns inga bevis för att det existerar, eller någonsin existerat, svarta, vilda kattdjur i landet. Observatörernas undermedvetna önskan efter ett mer naturnära liv spelar dem ett spratt, menar journalisten och debattören George Monbiot i sin nya bok Feral. I den berättar han om sin egen, och många andras, längtan efter mer vild natur.

Går det att föreställa sig ett Europa där lejon, elefanter och noshörningar är naturliga inslag? En gång i tiden var de det. Tillsammans med uroxar, visenter, antiloper och flodhästar strövade de genom skogar och över slätter i ett Europa som ur ett geologiskt tidsperspektiv ligger tidsmässigt nära. Allt tyder på att de utrotades av människan.

Feral är en visionär bok. Monbiot nöjer sig inte med att berätta om ett svunnet, och biologiskt mycket rikare Europa. Han propagerar för ett återförvildande, rewilding. Återförvildande skiljer sig från bevarande genom att det saknas ett bestämt mål. Vi kan hjälpa till lite genom att återinplantera förlorad flora och fauna och hålla undan arter vi fört in, och som visat sig tränga undan de inhemska, men sedan är det upp till naturen att utvecklas som den vill.

Några av de tillfällen i livet som berört mig allra starkast handlar om naturupplevelser. Det konstanta tjattret, visslandet, suset, prasslet och den tunga doften av multnande växtdelar i Amazonas, mötet med en älg i den jämtländska sommarskogen, sökandet efter alligatorer i en mexikansk lagun, havspaddlingen i Bohuslän en stilla vårkväll innan motorbåtarna hunnit ta över fjorden. Livets andliga dimension manifesterar sig för mig, precis som för George Monbiot, genom naturen. Jag vill se på den som något som har ett värde i sig och inte bara i relation till människan.

Huruvida naturen faktiskt har ett värde i sig är en filosofisk diskussion som pågått länge och fortfarande pågår. George Monbiot smiter förbi den genom att hävda att naturens återförvildande i sig är av värde för människan. Bara vetskapen om att det existerar en riktig vildmark, med ett rikt och varierat djur- och växtliv, skänker förtrollning och glädje åt våra liv, menar han. Och jag förstår honom. Jag känner likadant. Men återförvildande är långt ifrån populärt bland alla. Monbiot tar de skotska och walesiska hedarna som exempel. De är resultatet av trädfällning och hårt bete och de biologiskt utarmade ljungmarkerna har en gång ersatt nordliga regnskogar. Att låta dessa skogar återerövra delar av landet kommer att slå undan benen på fåruppfödare och försvåra den bland överklassen populära jakten på hjort. Återförvildande står på många håll mot kultur, mot ekonomiska intressen och äganderätt. Samtidigt, visar Monbiot, finns ekonomiska värden också i en vild natur – de är bara andra än de som dominerar nu.

Visst är det underligt hur lite vi hör om vår egen försvunna vildmark och megafauna – de stora djur som på europeisk mark nu bara återfinns på zoo. Nordliga, naturliga ekosystem fortsätter varje dag att ersättas med trädplantager. Tusentals djur och växter befinner sig i gränslandet för utrotning i Europa, men vi tycks mer intresserade av Afrikas vilddjur och regnskogarna i Amazonas och på Borneo. Som väl är finns det de som engagerar sig för den europeiska naturens återkomst.

För ett drygt år sedan besökte jag Dundreggan i Skottland. Området ägs av organisationen Trees for life som arbetar med att återplantera de en gång så mäktiga kaledoniska skogarna. Volontärer från hela Storbritannien låg på knä i ljungen för att sätta plantor av björk, en och rönn. För att de nya små träden ska få en chans måste nyplanteringarna hägnas in, till skydd mot hjortar och får. Det är både mödosamt och dyrt.

George Monbiot berättar om en rad andra, liknande projekt runtom i Europa. Visenter, alltså europeisk bisonoxe, som återutsätts i Rumänien, lodjur i Spanien och Portugal och bävrar i Frankrike. Kanske finns anledning att känna lite hopp, även om europeiska noshörningar och elefanter ännu känns mycket fjärran.