Så har senaste PISA-testresultaten kommit och debatten om skolans problem blossat upp på nytt. Och det finns goda skäl till upprördheten. Sverige sjunker i mätningarna, inte bara relativt andra länder utan även jämfört med egna tidigare resultat. Ja, vi är rentav det land i undersökningen som haft allra sämst resultatutveckling sedan det förra testet. Det som en gång användes som skäl för att genomföra stora förändringar av skolan – lögnen att Sverige presterade dåligt i PISA – har nu blivit sann.

Så hur går vi vidare ur detta? Hur kommer vi bort från tvärsäkerhet, pajkastning och ogenomtänkta och ounderbyggda hastreformer som bland annat skapat mer stress och mindre frihet för elever och lärare, mer segregation och sjunkande nivåer av mätbar kunskap? Kanske genom att ta PISA-resultaten på allvar men samtidigt konstatera att den del av PISA som handlar om mätbara kunskaper faktiskt bara är en indikator bland många på hur det står till i den svenska skolan. Kanske genom att sluta stirra oss blinda på vad som utmärker de länder som presterar högt på PISA, för att kunna härma dem, och i stället ställa oss den centrala frågan: vad ska vi ha den svenska skolan till? Vad är det vi vill vi åstadkomma? Och hur når vi dit?

Vill vi ha en skola där prestationer är allt, konkurrensen är stenhård och många barn pluggar fjorton timmar per dag, som i PISA-framgångsrika Korea? Vill vi ha en skola där eleverna saknar lust att lära och upplever klassrumsklimatet som dåligt, som i Finland (som ligger bäst till av de nordiska länderna)? Eller kan vi skapa egna ambitioner, som bygger på en helhetssyn på eleven och på skolans roll i samhället, och som inte handlar om att tävla med andra i kunskap utan om hur vi får elever att både må och lära bra, bli empatiska och kreativa och att vilja och kunna samarbeta och ta ansvar för, och bidra till vårt samhälle?

Jag tror faktiskt att de flesta kan komma överens om att skolans övergripande mål är något annat och mycket större än att komma högt i PISA-rankingen. Vi har en mycket bra läroplan som på ett klokt sätt pekar på skolans viktiga roll för att utveckla inte bara faktakunnande utan också sådant som demokrati, kreativitet, social förmåga, samarbetsförmåga och tänkande, så kanske kunde alla upprörda tyckare börja med att läsa den? Om vi vet vart vi vill ta oss och klarar att stå över lusten att tävla i kunskap blir det kanske också lättare att fundera över vilka vägar som är lämpliga för att nå dit.

Som krönika i GP idag.