All har inte råd. Så ser tyvärr verkligheten ut. Alla har inte råd att betala hundra kronor till klasskassan eller ens trettio kronor till en blomma till fröken. För många av oss som har råd kan det vara väldigt svårt att sätta sig in i att så lite pengar faktiskt kan vara oöverstigligt för somliga. Att det kan innebära skillnaden mellan att ha råd med frukost hela månaden ut eller att inte ha det. Men det är likafullt så det är.

Om man har extremt ont om pengar så är det ofta väldigt svårt att ställa sig upp på föräldramötet och säga att man inte kan betala, eller att förklara för klassföräldern som trycker på om betalning att man inte har råd. Därför vilar ansvaret på oss alla att säga ifrån för allas räkning.

Skolan ska vara avgiftsfri. Det måste gälla allt som har med skolan att göra. Det ska helt enkelt inte finnas någon press eller något tvång att lägga ut några pengar alls i samband med barnens skolgång. De som har råd och möjlighet ska så klart kunna få bidra med pengar till en klasskassa eller till presenter men ingen ska bli stigmatiserad eller känna sig uthängd av att låta bli.

På mitt ena barns förskola sköts insamlingen till pedagogernas julklapp i år helt anonymt. De som kan och vill ombeds lägga mellan 20 och 50 kronor i ett kuvert UTAN namn på. Ingen ska kunna räkna ut vilka som inte kan bidra. Och ja, säkert innebär det att en och annan som egentligen har råd också låter bli att betala. Men känns inte det som ett marginellt problem i jämförelse med att människor som redan har det svårt på grund av en pressad ekonomi, också ska behöva skämmas offentligt för det?

Läs mer om detta från Rädda barnen här, eller på författaren Pernilla Alms blogg här, eller från organisationen Majblomman här.

I Majblommans rapport Insamlingar och avgifter i skolan skriver de så här:

”Det är inte tillåtet att samla in pengar genom att föräldrar ska betala ett ‘lika belopp för alla’, regelbundet eller i samband med en aktivitets genomförande. Det är inte heller lämpligt att skicka påminnelser om frivilliga insamlingar. Tänk på att det är direkt olämpligt och utestängande om det förekommer obligatoriska avgifter för att få delta, till exempel inträde på skoldisco eller fika på föräldramöten.

(…)

När det gäller aktiviteter som arrangeras av föräldrar och genomförs på fritiden bör samma hänsyn tas till att familjer har olika ekonomiska förutsättningar och att fattigdom inte sällan är förknippat med skamkänslor. Det är barnets upplevelse som måste vara vägledande; för barnet har det ingen betydelse om det är på skoltid eller fritid, det är alltid lika tufft att hamna utanför. ”