I dagens GP går jag loss på OS:

Vem bär ansvaret för att Abosidin Adinajev och hans kollegor arbetat i flera månader utan att få någon lön? Eller för att Mardiros Demirtjan torterats av den lokala polisen och att Aleksej Kravets fått sitt hus konfiskerat?

Den sistnämnde skrev GP om härom­dagen och de båda andra intervjuades i förra veckans Uppdrag granskning, som tittade närmare på situationen för de nästan 70 000 gäst­arbetare som varit med och byggt i Sotji inför OS. Runt 30 000 av dem har inte fått någon lön och många har deporterats ut ur landet med bara skulder som minne av sina långa arbetsdagar i OS-staden. I Uppdrag gransknings studio stod Gunilla Lindberg, Sveriges representant i Internationella olympiska kommittén (IOK), tillika generalsekreterare i Sveriges olympiska kommitté (SOK), och förklarade att OS står för fred och bygger broar mellan människor.

Inför OS i Peking 2008 höjdes kritiska röster som menade att det var oansvarigt att förlägga världens största idrottsevenemang till en diktatur där det råder brist på yttrande- och mötesfrihet och där människor fängslas och dödas för sina politiska åsikter.

Kritikerna fick svar på tal: OS skulle bidra till mer öppenhet och demokrati i landet. Så blev det inte. Enligt Amnesty International bidrog OS i stället till att förvärra situationen i Kina eftersom landet ville uppvisa stabilitet och harmoni utåt.

Att använda samma typ av floskelargument igen – när OS nu ska hållas i det Ryssland som enligt organisationen Freedom House i dag befinner sig på samma nivå som Sovjetunionen 1988 när det gäller medborgerliga och politiska rättigheter och politisk frihet – är naivt, för att använda ett snällt ord.

I sin rapport De olympiska kränkningarna – Om OS i Sotji, de svenska sponsorerna och de mänskliga rättigheterna gör organisationen Swedwatch upp med IOK:s och Sveriges roll inför och i Sotji. Ryssland ansökte om OS 2006, vilket var mitt i diskussionerna om olympiska spelens effekter i Kina, men inga lärdomar tycks ha dragits av erfarenheterna därifrån. Inga reflektioner kring mänskliga rättigheter fanns med i IOK:s utvärdering av Sotji. I stället betonade man att det var positivt att ansökan hade starkt stöd av president Putin …

Gunilla Lindberg har, som svar på frågan om varför deltagare i den svenska OS-delegationen inte öppet ska få förespråka mänskliga rättigheter, tidigare förklarat att idrotten ”är den största mänskliga rättig­hetsorganisationen i världen”. Det är ett närmast megalomant uttalande, som visar på grov okunskap om vad arbete för mänskliga rättigheter innebär.

I Ryssland är mötes- och yttrandefriheten begränsad och information om homo­sexua­li­tet kriminaliserad. Flera olika människo­rätts­organi­sa­tioner har dessutom visat att själva OS-förberedelserna inneburit fler prob­lem, i form av bristande rättigheter för både migrantarbetare och boende, och ytterligare inskränkt yttrandefrihet.

Enligt Swedwatch har Internationella olympiska kommittén trots detta inte uttalat någon kritik mot den ryska regeringen utan nöjt sig med löftet om att själva OS ska hållas i enlighet med OS-stadgan – som är sorgligt ospecifik och svävande när det kommer till frågor om konkreta mänskliga rättigheter. Att man ska ”främja ett fredligt samhälle som värnar om att bevara mänsklig värdighet” är inte särskilt mycket att hålla sig i när det kommer till den verkliga världens prob­lem, bortanför drömmen om idrottare från alla länder som håller varandra i hand och sprider gemenskap och rättvisa bara genom att försöka bevisa att de är bäst.

Det finns i dag en närmast religiös tro på idrott som något gott och välgörande. Idéer om att idrott skapar gemenskap, samhällsutveckling, hälsa och framtidstro har blivit grundantaganden som inte behöver bevisas. Och dessa fantasier förväntas uppväga alla baksidor.

När Swedwatch intervjuar Stefan Lindeberg, som är ordförande för Sveriges olympiska kommitté, tycker han inte att SOK har några skäl att sätta press på IOK om att bli tydligare vad gäller mänskliga rättigheter.

När Swedwatch pratar med de företag som är SOK:s huvudsponsorer har de emellertid en annan syn på saken. Till en början ser de inte att de har något ansvar att påverka SOK eller IOK trots att de använder sig av den olympiska rörelsens varumärke för att stärka sina egna, men i samtalen med Swedwatch svänger det. Nyligen gjorde följaktligen de tre huvudsponsorerna ett gemensamt ut­talande där de fördömer Rysslands agerande och efterfrågar en tydligare hållning från SOK och IOK.

Swedwatch använder alltså SOK:s sponsorer för att sätta press på dem. Det är smart. OS är redan är en bricka i politiskt spel på olika nivåer, och skapar tyvärr inte uteslutande förbrödring och inspiration för barn att idrotta utan orsakar också förtryck och utnyttjande.

Rekommendationerna till SOK och IOK från Swedwatch lyder bland annat att verka för att komplettera OS-stadgan med en människorättspolicy, att konkreta krav ställs på leverantörer av varor och tjänster i samband med spelen och att det ska finnas offentliga och utvärderingsbara mål för hur man bidrar till att öka respekten för mänskliga rättigheter i värdlandet.

Naturligtvis är det de myndigheter och företag som utnyttjar gästarbetare och tar ifrån invånare deras hus och rättigheter som har huvudansvaret för situationen i Sotji, men ingen som på något sätt drar nytta av OS står utan ansvar. Det gäller sponsorer, byggföretag, SOK, IOK, politiker och även alla de idrottare som bidrar till att ge OS legitimitet genom att delta.

Alla vars egen (eventuella) upphöjelse beror av andras nedtrampning i dyn har ett ansvar, så enkelt och svårt är det.