Idag gör jag ett gästspel i DN, med en essä om folkmordets psykologi.

På söndag är det 20 år sedan folkmordet i Rwanda bröt ut, med resultatet att minst 800 000 människor dödades, inom loppet av bara några månader.

”Han ser vänlig och sympatisk ut på bilderna, ­mannen som i svensk tingsrätt dömts för folkmord i Rwanda, och vars mål nu är under prövning av Svea hovrätt. Sedan han kom till Sverige 1999 har han arbetat för FN och olika hjälporganisationer. I april och maj 1994 sköt han in i folkmassor med maskingevär och slog ihjäl människor med hjälp av tillhyggen.

…

Vi vill gärna tro att onda händelser är resultatet av onda intentioner och att onda handlingar begås av onda ­människor men dessa män framstår i samtalen med Hatzfeld som alldeles vanliga, med högst normala behov, önskemål och drömmar. Det är vad de gjort som är extremt. Männen berättar sakligt hur de samlades varje morgon och eldade upp sig inför dagens jakt. Sedan gav de sig ut och svingade macheten mot vuxna och barn som gömt sig i träsken. Dödandet sköttes på normala arbetstider och på kvällen åt och drack mördarna gott tillsammans.

…

Att förstå är inte detsamma som att ursäkta eller förlåta. Att förstå är en nyckel till att förhindra att liknande övergrepp sker igen. Det är ett faktum att vi människor är mycket starkt styrda av de grupper och omständigheter vi hamnar i och de förväntningar som ställs på oss. Om vi hade vuxit upp i Tyskland under 1930- och 40-talen eller i Rwanda på 1990-talet är det allra troligast att vi, likt de människor som befann sig på plats, lyssnat till verkliga eller självutnämnda auktoriteter och lärt oss att acceptera folkmord som en nödvändighet för samhällets bästa.”