Att hela 12,9 procent röstade på sverigedemokraterna var årets valskräll. Det är en stor uppgång från förra valets 5,7 och flera procent mer än opinionsundersökningarna tippat i förväg. Men likande boomar har flera andra partier åstadkommit tidigare. Nybildade Ny demokrati gjorde en rivstart med 6,7 procent (men försvann helt redan i valet därpå). 1985 fick fp, med Bengt Westerberg i spetsen 14,2 procent, jämfört med 5,9 i valet innan. 1998 gick kristdemokraterna från 4,1 till 11,8 procent. Stora röstströmmar är alltså inte nytt men som väljare blir vi alltmer otrogna. Byte av parti och block har ökat och många bestämmer sig mycket sent för vilket parti de ska rösta på.

I boken Mediekratin – mediernas makt i svenska val, analyserar medieforskarna Kent Asp och Johannes Bjerling vilken roll medierna spelar för valresultaten, och hur den har förändrats över tid. De uttrycker sig oftast försiktigt, för resonemang, diskuterar hypotester och är sparsamma med tunga slutsatser. Vissa förhållanden slår de emellertid fast. Politikens plats i offentligheten har krympt under de senaste 30 åren. Den tidigare gemensamma publika scenen har splittrats i flera små, i och med det ökade medieutbudet och nya kommunikationskanaler. För den som söker och vet var hen ska leta finns kunskaper att hämta i överflöd, för den mindre intresserade minskar de spontana mötena med politisk journalistik eller information alltmer. Det är bekymmersamt eftersom demokratin bygger på att vi har en gemensam offentlighet där alla är hyfsat informerade.

Vidare har utrymmet för partiföreträdare minskat i medierna, för att i stället ersättas av analyser och kommentarer av företrädesvis journalister: ”I någon slags självpåtagen omsorg om väljarna har tyckare och experter på så vis trängt sig emellan väljare och valda”, som författarna uttrycker det. Samtidigt har konfliktnivån sjunkit, vilket fått till följd att partierna uppfattas ha närmat sig varandra.

Det politiska spelet har fått ökat utrymme i nyhetsrapporteringen. Journalister berättar fortfarande om sakfrågor och ideologi men alltmer av utrymmet går till rapporter om och analyser av intriger, interna konflikter och finter. Frågor som berör ideologi blir undanträngda för dagsaktualiteter och medierapporteringen blir mer ytlig.

Sammanlagt tio valrörelser analyseras i boken och de båda forskarna konstaterar att alla partier både gynnats och missgynnats i medierapporteringen. Sammantaget går de flesta partier jämt ut och det verkar få Asp och Bjerling att landa i slutsatsen att gynnande och missgynnande därför inte är något stort problem. Så är det naturligtvis inte. Om ett parti till följd av medialt missgynnande missar en chans till inflytande under fyra hela år är det ett allvarligt problem (och det omvända är så klart lika illa). Att orättvisorna jämnar ut sig i längden är inte ett resonemang som är applicerbart när det kommer till något så allvarligt som vår demokrati. Dessutom visar de undersökningar boken Mediekratin bygger på att socialdemokraterna sammantaget har missgynnats under den undersökta perioden. För dem har det alltså inte jämnat ut sig. Intressant är också att under valåret 2006 så var mediernas rapportering i den så viktiga frågan om arbetslöshet snedvriden. Det framställdes som att arbetslösheten ökade, när den i själva verket minskade. Det var det val då vi bytte regering från en socialdemokratisk till en borgerlig, som sade sig vilja satsa på ”arbetslinjen”. Kanske var inte arbetslinjen ensam orsak till att de borgerliga vann valet, men den av medierna orsakade felaktiga föreställningen om en ökande arbetslöshet kan säkert ha bidragit.

Medierna utövar sitt inflytande över politiken och valen på flera nivåer, förklarar Kent Asp och Johannes Bjerling. De gör ett urval av vad som ska tas upp, de gör en tolkning och en framställning. Talande är att en soundbite – alltså den oavbrutna taltid en politiker ges i etermedia – har minskat från 33 sekunder år 1982, till 12 sekunder i valrörelsen 2010. Jag har svårt att se något positivt med det. Självklart bör politiker ställas mot väggen och ifrågasättas men den som själv försöker säga något djuplodande på 12 sekunder kommer snabbt märka att det är dömt att misslyckas. Mediernas krav på snabbhet tvingar politiker att bli floskelmaskiner.

Förändringarna av den politiska rapporteringen och mediernas ökade makt gör att vi nu lever i en mediekrati, menar Kent Asp och Johannes Bjerling. Så vad utmärker då en sådan? Massmedier har ersatt partierna som den viktigaste länken mellan väljare och valda: ”Medan partidemokratins idealmedborgare utmärkte sig genom engagemang och agerande inom de politiska partierna är mediekratins idealmedborgare en välinformerad och reagerande publik.” skriver Asp och Bjerling. Medierna har makt över vilka frågor som betraktas som gemensamma angelägenheter och bestämmer vilka åsikter som får komma till uttryck. De ingår i processen där medborgarnas åsikter och preferenser bildas. De skapar opinioner – och tolkar dem. Resultatet blir att de kortsiktiga perspektiven vinner över de långsiktiga.

Asps och Bjerlings beskrivning får mig att tänka på annan bok om hur våra medier fungerar, nämligen den vassa, polemiska och skrämmande Mediatan, av Maria-Pia Boëthius. I den beskriver hon medierna som ett monster som slukat världen och skapat ett världsomfattande system, som liksom i filmen Matrix får oss att tro att vi lever i en viss värld, trots att vi i själva verket lever i en helt annan. Hennes berättelse är på sitt sätt en illustration av det Asp och Bjerling för fram på forskarspråk. Medierna skapar, tolkar och sätter sig till doms över vår världsbild, våra åsikter och våra preferenser. Konsekvenserna blir att de verkligt allvarliga problemen trängs undan till förmån för sådant som passar bättre in i mediedramaturgins mallar.

Både Mediatan (som kom 2007) och Mediekratin saknar resonemang kring de sociala mediernas betydelse för vår opinionsbildning. Det är bara sju-åtta år sedan

vi började använda oss av dem på allvar. Jag hoppas att snart få ta del av en välgrundad analys av vilken betydelse de har för vår politiska opinionsbildning. Tyvärr har jag svårt att föreställa mig att den analysen kommer visa att de bidrar till en mer långsiktig och holistisk politik. Nyhetslogiken råder även där. Mönstren i våra hjärnor är redan ristade.

I GP idag