Att vilja vara bäst, eller att göra sitt bästa?

På radio hörde jag för en tid sedan en forskare förklara sina framgångar med att hon är en vinnarskalle. Hon vill alltid vinna, eftersom hon vill göra sitt bästa. Det var en kanske för vår tid talande sammanblandning av egoism och altruism. Bäst vill man ju vara för sin egen skull – för att överglänsa andra. Göra sitt bästa vill man snarare för andras skull – för att man vill bidra.

Jag kommer att tänka på den unga forskaren under läsningen av den belgiske psykoanalytikern och psykologiprofessorn Paul Verhaeghes bok What about me? The struggle for identity in a marketbased society. Han berättar hur vår uppfattning om jaget förändrats genom århundradena och hur västvärldens nutida syn är styrd av ekonomism, konsumism och neoliberala föreställningar om konkurrens som något ständigt gott.

Den moderna övergången från kollektivism till individualism har fått konsekvenser för vår uppfattning om vilka plikter vi har. Under senare delen av 1900-talet började vi se på individen som ansvarig för att hela tiden utvecklas till det bättre. Vi förväntades anstränga oss för att finna våra sanna och unika jag, som stod i motsättning till andra individer.

Plikten att utveckla oss ledde vidare till en plikt att försöka vinna. Richard Dawkins bok The selfish gene, som kom 1976, blev ett ytterligare rättfärdigande av konkurrens och egoistiskt beteende: det låg i våra gener att armbåga oss fram.

Den neoliberala synen på jaget är idag helt dominerande, menar Verhaeghe, och han definierar den så här: ’Människor är tävlingsinriktade varelser, i ständig jakt efter egen vinning. Det gynnar samhället eftersom allas tävlan mot alla resulterar i bättre och billigare produkter och mer effektiv service på marknaden. Effektivitet är den nya normen, materiell vinning det nya målet och girighet den nya dygden’.

Jag tänker att det nya synsättet manifesteras exempelvis när omprioriteringar görs i statsbudgeten. Då dyker de upp: artiklarna med rubriker som ”Så mycket förlorar du på de nya skattereglerna” eller ”Medelinkomsttagarna är vinnarna”. Vi tilltalas med självklarhet som om vi vore egoister. Jag antar att jag förväntas jubla över att tillhöra vinnarna, även om det innebär att mina vänner får det sämre.

Men alldeles naturligt tycks inte den där tävlingslusten komma ändå. Vi ombeds skriva under diverse ”kontrakt” där vi på heder och samvete lovar att anstränga oss: i skolan, på jobbet, som föräldrar, som barn, som patienter … Och för att upprätthålla konkurrensen krävs kontroller av att alla verkligen försöker utvecklas och vinna. Verhaeghe ger ett skrämmande exempel på vad den här människosynen kan leda till.

På det US-amerikanska företaget Enron införde man ett system där varje medarbetares prestationer ständigt mättes och jämfördes med andra. De som presterade bäst varje år erhöll bonusar. De 15 procent som presterade sämst fick i stället sparken, efter att först ha fått sina namn och bilder publicerade på företagets hemsida.

Det kallades för ”The Rank och yank appraisal system” och ledde till en utbredd paranoia. Många började förfalska sina utvärderingar. Resultatet blev att företaget gick i konkurs och drog andra med sig, i den så kallade enronskandalen. Enligt Verhaeghe är Rank och yank-systemet fortfarande vanligt på många håll.

Verhaeghe pekar ut en intressant krock mellan jaget och företaget i neoliberalismens era. Vi förväntas både vilja göra allt för organisationens framgång och allt för vår egen. Det går naturligtvis inte alltid ihop. Därav den myckna övervakningen. Vilket leder till en minskad solidaritet från vår sida – vi är uppenbarligen inte betrodda. Varför ska vi då använda vår påstådda tävlingslusta för företagets bästa, och inte bara i vårt eget intresse?

När vi hela tiden får höra att det naturliga för oss är att vilja tävla med alla runt omkring så styr det vilka delar av vår personlighet som utvecklas. Enligt Verhaeghe drivs vi mot att skryta, att inte känna ansvar för vårt eget beteende och skylla på andra. Vi tränas i att ljuga övertygande utan att känna skuldkänslor. Och vi förfinar en förmåga att manipulera, simulera känslor, vara flexibla och impulsiva, och leva i en ständig jakt på nya utmaningar.

Så hur kan vi göra motstånd och öppna för nya sätt att se på vad som är människans kärna? För det krävs ett annat ekonomiskt system och nya sätt att organisera arbete, menar Verhaeghe. Vi måste tänka mer kvalitet och mindre kvantitet och sluta se ordet ”belöning” som synonymt med ”pengar”. Vi behöver skapa förutsättningar för mening, medbestämmande och lust som drivkrafter i samhället och i arbetslivet och börja tänka på oss själva som medborgare i stället för kunder.

Alltfler forskare visar nu att människan inte bara är kamplysten och aggressiv till sin natur utan också medfött empatisk och altruistisk. Parallellt med den ökande konsumismen växer också konsumtionskritiken. Många ifrågasätter om jakten på status verkligen kan vara livets mening. Kanske är en annan människosyn redan i sikte. En som hjälper oss att tydligt se skillnaden mellan att vilja bidra till gruppen och att vilja visa sig bäst.

I OBS i P1 häromdagen

 

 

 

 

2 reaktioner på ”Att vilja vara bäst, eller att göra sitt bästa?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s