Inte mycket är nytt när det kommer till skolan. Under hela 1900-talet har striden mellan ”traditionalister” och ”progressivister” rasat. Kort sammanfattat anser de förra att kunskap är fakta som ska förmedlas från lärare till elev med traditionella metoder och är lätt mätbart, och de senare att kunskap är processbaserad och måste sättas i relation till eleven och omvärlden – meningsfullhet är ett nyckelord. Skillnaderna kan också beskrivas i synen på eleven som passiv mottagare eller som aktiv medskapare av kunskap.
Det var kring det förra sekelskiftet som ett ifrågasättande av den etablerade skolan började få fäste både i USA och i Europa. Nytänkarna vände sig emot skolans fixering vid drill och disciplin, den skarpa ämnesuppdelningen och bristen på anpassning till individerna. Den amerikanske pedagogen John Dewey drev en experimentskola i Chicago där ett friare undervisningssätt prövades och han blev progressivismens främste företrädare. Inte bara tankens utan också handens kunnande skulle ses som viktigt. Eleverna skulle uppmuntras att tänka och ifrågasätta, ämnesuppdelningen brytas upp, undervisningen kopplas till samhället utanför skolan och hänsyn tas till elevernas kunskaper och intressen. Hans idéer fick stor spridning. I Sverige fick Ellen Keys bok ”Barnets århundrade”, med liknande tankar, stort genomslag och spreds även den internationellt. Men det är skillnad på teori och praktik. Visserligen öppnades skolor som byggde på progressivismens idéer. Göteborgs högre samskola, som startade redan 1901 (av en grupp liberaler) och internatet Viggbyholmsskolan, som drog igång 1928, är några exempel, men de var få. Något bredare genomslag i skolan generellt var det inte tal om. Efterhand smög sig Deweys idéer ändå in i skolmedvetandet och i läroplanerna, både under socialdemokratiskt och så småningom borgerligt styre. Exempelvis folkpartiet stod periodvis tydligt på den progressiva sidan (den så flumanklagade läroplanen från 1994 antogs under borgerlig regering, liksom den föregående från 1980; så när Jan Björklund går på om den socialdemokratiska flumskolan måste det alltså vara den skola som styrdes av läroplanen från 1969, och dem före det han avser).
Under 70-talet kan man börja tala om en ”statsprogressivism” i Sverige med stark inriktning på individualisering av undervisningen – men i övrigt ganska urvattnad, som progressivism betraktad. Det fanns ändå de som tyckte att allt hade gått för långt och ville se en återgång till det som varit. Den så kallade Kunskapsrörelsen växte sig under slutet av 70-talet och början av 80-talet stark. Skolan anklagades för slapphet, låga krav och bristande ordning. Dess företrädare ville se traditionell undervisning, mer prov, läxor och betyg, färre grupparbeten och mindre elevinflytande. Ändå gick det bra för de svenska eleverna. Så vad handlar traditionalisternas oro om? Är det en rädsla för det man har svårt att begripa?
Det är inte lätt att förändra skolan. Alla har vi gått där, alla vet vi hur en riktig skola ”ska” se ut. Traditionalisternas budskap har en fördel gentemot progressivisternas genom att vara enkelt: tala om för eleverna vad de ska kunna, förhör dem, sätt betyg, klart. Progressivisterna envisas med att resonera och relativisera – det de säger kräver mer ansträngning att förstå. Det kräver helt enkelt den förmåga att reflektera och tänka kritiskt som de förespråkar att skolan ska arbeta med att utveckla.
(…)
Dagens progressivister hävdar att ansvarstagande, samarbetsförmåga, initiativkraft och kritiskt tänkande inte är något man enkelt kan mäta. Traditionalismens rigida kunskapssyn och mätfixering riskerar därför få dessa, och många andra svårmätbara förmågor, att hamna i skymundan. Det gynnar varken samhället eller individerna på sikt, och det riskerar dessutom att få många unga att tycka att skolan är dödande tråkig. Varför ska vi göra så, när det nu inte finns några kända motsättningar mellan faktakunskapande och eget tänkande, initiativtagande, elevinflytande och kreativitet? Tvärtom, den som drivs av lust att lära lär sig bättre och kunskaperna sitter kvar längre.
Läs hela min text om kampen mellan traditionalism och progressivism i skolans värld, publicerad i DN idag.
Eva-Lotta Hultén 
Hej!
Glad att hittat hit (från DN.se) och även kunna läsa dina tidigare artiklar om skolan. Som vanligt saknas tydliga referenser på DN och hade hoppats kunna hitta det här då jag gärna skulle vilja läsa på mer om den forskning du hänvisar till (har dock vissa svårigheter att hitta det, tips på var/hur jag ska söka?)
En fråga som jag har är vad som avses med skola, är det grundskola eller är det allmängiltigt för allt lärande? Jag kan uppleva att i debatter görs det sällan någon anknytning till verkligheten där alla individer inte nödvändigtvis lär sig på samma sätt eller ens har förmågan att lära sig allt.
Tack för intressant inlägg i debatten!
GillaGilla
Trevligt att du uppskattade min artikel!
Vad gäller forskningen: Svenska professorn Joanna Giota skriver bra om motivation och lärlust, liksom även professor Peter Gärdenfors. Var det något särskilt område du var intresserad av? Specificera gärna i så fall, så kan jag ge fler tips.
En bra utredning att läsa är Skolverkets ”Vad påverkar resultaten i svensk grundskola”. En bra sammanfattning av engelskspråkig skolforskning är John Hatties Visible learning (men den är lite trubbig eftersom den ibland blir lite väl summarisk och klumpar ihop lite för mycket).
Regeringens utredning som jag hänvisar till heter ”Det tar tid – om effekter av skolpolitiska reformer”.
Små barns lärande skiljer sig en del från äldres, så klart, men i stort sett gäller samma saker för barn såväl som för vuxna, när det kommer till lärande. Vi lär oss bättre och det sitter kvar längre om vi ser mening och sammanhang i det vi lär oss och uppfattar det som stimulerande och roligt att lära. Som du påpekar fungerar vi alla olika. En varierad undervisning med individanpassning är rimligen det som ger bäst helhetsresultat.
GillaGilla