Över 8000 personer har hittills delat min DN-artikel om progressivism kontra traditionalism i skolans värld. Många delningar är vare sig ett kvalitetstecken eller ett bevis för att folk håller med (kanske har merparten delat med kommentaren att jag är en idiot), men något säger det trots allt. Jag tror att det finns en längtan efter en annan diskussion om skolan än den som i huvudsak förts det senaste decenniet. En som handlar inte bara om faktakunskaper och tabellplaceringar utan också om hur skolan formar oss som människor. Därför gör alla delningar mig hoppfull och glad. Det finns så många kloka människor som arbetar i eller med skolan, på olika sätt. Kanske kan de snart få större rörelseutrymme och påverkansmöjligheter.

Under åren som jag skrivit om skolan så har jag gång på gång blivit kontaktad av frustrerade lärare, lärarutbildare, rektorer och forskare (och en och annan elev) som berättar att de försökt komma till tals i media, eller fått sina forskningsresultat eller uttalanden förvrängda. Ansvaret för att vi hamnat där vi har hamnat vilar inte bara på skolpolitiker utan faller också tungt på mediemakthavare och journalister som bidragit till att debatten blivit snedvriden, och som vare sig gjort tillräcklig research eller ställt vettiga följdfrågor (men jo, det finns så klart många som gjort bra saker också – radioserien Kris i skolan, som var fantastisk, och Sydsvenskans Emma Leijnse är några exempel). Ett vettigt samtal om skolan kräver att medierna tar skolfrågan på större allvar.

Kanske blir 2015 året då skoldebatten vänder på allvar och vi får en skolpolitik med både förankring ute i skolornas verklighet och med drömmar om något annat och större än katederundervisning och kvarsittningar. Jag hoppas.