Scenen är ett vardagligt hem i 40-talets New York, däruppe fyra människor som lever med lögner och förhoppningar som håller på att ta kål på dem. Arthur Millers pjäs En handelsresandes död sätts upp frekvent på svenska scener. Jag såg den på Göteborgs stadsteater och blev totalt gripen av berättelsen om Willy och Linda Loman och deras två barn Biff och Happy, för att den så väl fångar vår tids föreställningar om livet som en tävling.

Willy Loman är en misslyckad handelsresande med storvulna drömmar det aldrig blivit något av. Han har alltid sett sig som ämnad för något stort och har också överfört sina förväntningar på äldste sonen Biff, som en gång var framgångsrik fotbollsspelare men som nu håller på att kvävas under faderns förväntningar på honom. Nu håller Willy Loman på att krackelera. Förvirrad och utmattad irrar han runt och pratar för sig själv. Lögnerna och de aldrig infriade förhoppningarna har förgiftat hela hans liv och alla hans relationer. Willy Loman har fångats av den amerikanska drömmen, där framgång och status är allt som räknas och alla kan lyckas om de bara vill. Han lever i föreställningen att det bara finns vinnare och förlorare – och vägrar acceptera att han och hans familj alldeles uppenbart hör till förlorarna. Hustrun Linda och sonen Happy agerar medberoende och försöker skydda honom från att möta verkligheten. Alla hans lögner och fantasier accepterar och bekräftar de okritiskt, trots att de mycket väl vet att de är osanna. Sonen Biff däremot, gör vad han kan för att öppna faderns ögon och få honom att se att de båda faktiskt inte är ämnade för något stort. De är högst alldagliga typer, utan vare sig framgångar eller status. Till sist står hans val mellan att acceptera och förstärka lögnerna eller helt lämna familjen.

Willy Loman är oförmögen att skapa jämlika relationer med andra människor och tror att varje möte i livet är en tävling om framgång och status. I sin fantasi är han omåttligt populär och beundrad, i verkligheten saknar han helt vänner. Den som hade kunnat vara hans vän, som försöker vara han vän – grannen Charlie – föraktar han. Charlie är ingen riktig man. Han är inte intresserad av sport och han försöker, gubevars, vara snäll och hjälpa Willy. Dessutom har han en son som är en riktig mespropp, snäll även han, och utan tävlingsdriv. Charlie antingen ser ner på eller beundrar andra människor. Han kryper för dem med makt och spottar på dem som han uppfattar står under honom – eller tycker borde göra det.

Willy Loman är en produkt av det konkurrenssamhälle han lever i. Av en anda som säger att livet handlar om att äta eller ätas, om att glänsa inför andra, om att trampa på andra för att själv ta sig upp. Det är inte Willy Loman som fattat meningen med livet fel – han har bara snappat upp den från sin omgivning – utan grannen Charlie och hans son. Men Willy Loman står sig inte i konkurrensen. Han är förloraren. Han vägrar bara att se det. Sonen Biff gör vad han kan för att få fadern att se sig själv och honom för vad de verkligen är. Vid ett tillfälle utbrister han i desperation ”Jag misslyckas överallt för att du har proppat mig full med högfärd”. Att tro sig vara bättre än alla andra har alltså inte varit en framgångsstrategi. Faderns attityd har däremot förts över på Happy, som glider runt, ägnar sin tid åt att charma kvinnor och fantisera och ljuga om framgångar. Precis som sin far är han oförmögen att skapa mer djupgående relationer till andra människor. De kvinnor han möter och lägrar på löpande band förblir ting som bekräftar hans status för honom. Samtidigt drömmer han ändå, precis som sin far, om att allt skulle vara annorlunda. Han längtar efter äkthet och närhet som han inte vet hur han ska kunna skapa, så han väljer den väg som för honom framstår som enklast: att fortsätta leva i faderns lögner. I slutscenen, under faderns begravning, lovar han att ge sin far upprättelse och visa att hans dröm var den rätta, att han var en vinnare och att han själv också ska bli det.

Willy, Linda och Happy Loman är trogna systemet de befinner sig i. Willy rentav tillber det. Han har inte förmåga att ifrågasätta det och vad det gör med honom och hans familj. Hans tilltro till konkurrenssamhället förblir obruten, också när han själv är totalt nedbruten. Han fortsätter ända in i det sista att nära förhoppningen om att sonen Biff ska bli en vinnare . Systemet är en totalt integrerad del av hans personlighet. Det är för att den bild av honom själv och hans son som vinnare och de flesta han möter som underlägsna, inte går ihop med verkligheten han lever i, där han hela tiden betraktas som en förlorare, som han bryts sönder. För om han inte är en vinnare, och inte heller hans son är en vinnare, så saknar han ju värde.

Att ständigt på olika sätt konkurrera med andra är en normaliserad del av vår tillvaro och vi ifrågasätter sällan på djupet att tävlandet breder ut sig och erövrar alltfler områden. Konkurrens anses skapa en massa obestridliga nyttor. Vi accepterar att det är så utan att vare sig kontrollera om det verkligen finns några fördelar eller väga dem mot kända nackdelar.

Föreställningen om det inneboende goda i tävlandet har utvecklats till en ideologi och något av det fulaste man kan kalla någon annan idag är loser, alltså förlorare. Det vi minst av allt vill är att mätas och befinnas vara är sämre än andra.