När jag ska besiktiga bilen åker jag till samma bilprovning som vi anlitat de senaste åren. Jag kommer lite sent och precis när jag svänger in på gårdsplanen ser jag att ett registreringsnummer som är mycket likt mitt eget lyser över en av portarna. Det verkar underligt att en annan bil med nästan samma nummer är kallad precis samtidigt och jag hoppar därför ur bilen och går in och frågar om det möjligen är så att det är min bil som avses. Jag får en utskällning av mekanikern eftersom det inte alls var min tur men mitt i sin snäsighet är det som att han kommer på sig. Plötsligt plockas ett lismande ansiktsuttryck och en mycket mildare röst fram.

Jag är ju kund. Jag kan dra någon annanstans. Han kan inte vara hur otrevlig han vill.

Ibland är kundmakt en skön sak. Jag kan inte bli hur illa behandlad som helst om jag har möjlighet att välja något annat i stället. Men om det nu inte var det personliga bemötandet jag varit missnöjd med utan bedömningen av min bil? Hur bra är det egentligen att konkurrensutsätta en kontrollinstans?

Själva poängen med bilkontrollen är att förhindra att det rullar trafikfarliga bilar på våra vägar. Då blir det närmast absurt att den som ska kontrolleras själv ska avgöra vem som gör det. Statlig myndighetsutövning på entreprenad. Till saken hör att statliga Bilprovningens kunder före avreglering var nöjda med inrättningen (i en kundenkät angav 94 procent att de var nöjda) och att Sverige hade Europas lägsta besiktningsavgifter och god tillgänglighet i hela landet. Efter avregleringen har priserna börjat stiga, under 2013 med hela 13 procent^⁠.

Så visst – ett lismande leende är kanske bättre än en utskällning, men i övrigt är det svårt att se att vi blivit annat än blåsta av avregleringen av bilbesiktningen.