Den svenska skolans styrdokument innehåller noggrant specificerade kunskapskrav, men hjälper det lärare att undervisa och bedöma sina elever? I Gunnar Hyltegrens avhandling ifrågasätts läroplanens detaljstyrning och politikernas tilltro till mätande och betygsättning.

Vad går egentligen att mäta säkert? Inte särskilt mycket, när man börjar tänka efter. Många med mig har redan påpekat ganska frekvent under de senaste årens debatt att förmågor som handlar om exempelvis samarbete, initiativförmåga och analys är mycket svåra att kontrollera på ett objektivt sätt. I en mätfixerad skola riskerar de att trängas undan. Men också kunskaper som är mer förknippade med traditionellt faktalärande är svåra att bedöma objektivt. Hur duktig en elev är på sådant som problemlösning och slutledning, och varför inte även uttal och skrivförmåga, är trots allt också det en bedömningsfråga.

I sin avhandling Vaghet och vanmakt – 20 år med kunskapskrav i den svenska skolan skriver pedagogen Gunnar Hyltegren om hur vi kan förstå de kunskapskrav som finns i skolans styrdokument, hur de tolkas av lärare och riksdagsledamöter och hur de påverkar bedömningen av eleverna. Han har intervjuat tretton lärare, läst alla motioner som rör ämnet betyg mellan 1994 och 2011 och också gett sig på att försöka tolka och förstå kunskapskraven och hur de kan användas praktiskt vid bedömning av eleverna.

Det visar sig att de intervjuade lärarna ser väldigt olika på vad kunskapskraven innebär i praktiken och på hur undervisningen kan utformas för att elevernas resultat ska bli möjliga att bedöma på ett rättvisande sätt. Det går också att konstatera att de personer som är satta att utforma skolans styrdokument, politikerna, har motstridiga, men framför allt oerhört omfattande förväntningar på vad kunskapskraven kan bidra med. Motionerna nämner bland mycket annat: framgångsrik styrning, individanpassad undervisning, ambitionshöjning, högskolebehörighet, självtillit och motivation, frihet för skolan att välja undervisningsformer, samarbete i klassen, ämnesintegrerad undervisning, avtäckning av en lång rad brister i skolan som rör måluppfyllelse, resursbrist, avsaknad av speciallärare, och mycket annat.

Avhandlingens mest intressanta del är den som handlar om hur kunskapskraven, så som de ställts upp i läroplanerna från 1994 och 2011, kan tolkas och användas för bedömning. 2011 års läroplan tillkom bland annat för att den tidigare ansågs för vag vad gällde kunskapskrav. Den nya läroplanen är visserligen långt mer mångordig än den förra men Gunnar Hyltegren konstaterar att den knappast blivit tydligare. Betygssättning är fortfarande i allt väsentligt en högst subjektiv verksamhet. Som exempel ger han bland annat kunskapskraven för svenska i årskurs 6. För betyget A gäller att ”Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter för barn och ungdomar med mycket gott flyt genom att använda lässtrategier på ett ändamålsenligt och effektivt sätt.” För betyget C gäller i stället att ”Eleven kan läsa skönlitteratur och sakprosatexter för barn och ungdomar med gott flyt genom att använda lässtrategier på ett ändamålsenligt sätt.” För betyget E har värdeorden sedan bytts ut till bara ”med flyt” och ”i huvudsak fungerande”.

Glasklart? Nej, kanske inte. Hyltegren har räknat ut att det för årskurs 6 finns 41 delkrav och för årskurs 9 67 delkrav för läraren att bedöma, bara i ämnet svenska. Det innebär väldigt många testsituationer som måste skapas av lärarna. Han kommer också fram till att kunskapskraven i svenska är så otydliga att deras användbarhet som bedömningsredskap kan sättas ifråga. Det innebär att kunskapskraven knappast bäddar vare sig för likvärdighet eller kan användas för att uppfylla alla de fina ambitioner som uttrycks i riksdagsmotionerna. I stället riskerar vi att stå med styrdokument som kan slå över i beteenderegler och som riskerar att sänka både lärares och elevers motivation och kreativitet och inskränka vilket kunnande som räknas – och i förlängningen vilket kunnande som skolan bidrar till att utveckla.

Med siffror ser allt så klart och enkelt ut. Verkligheten bakom dem är, möjligen utom när det handlar om aritmetik, normalt mer komplex. Kanske kunde vi snart börja bry oss lite mer om elevers mognad och bildning, och lite mindre om skolsiffrorna?

I GP i tisdags.