Häromdagen anmälde jag mitt ena barn till ett sommarläger i en scoutorganisations regi, och fick fylla i en lång rad uppgifter. En av punkterna löd ”Könsidentitet” och det gick att välja mellan ”Pojke”, ”Flicka” och ”Annan”. Att transpersoner börjat bli mer synliga i TV-serier och på film har uppmärksammats stort de senaste månaderna men förhoppningsvis är det bara pärlsockret på toppen.

Kunskaperna om transfrågor ökar och acceptansen sprider sig.

När jag i höstas höll föredrag på en gymnasieskola och frågade om eleverna var samhällsengagerade ställde sig en elev upp och berättade att hen är aktiv i Unga feminister eftersom hen själv inte känner sig hemma i någon könskategori och vill hjälpa till att föra upp frågan på dagordningen. När jag en stund senare fällde det felaktiga påståendet att de svenska tvångssteriliseringarna upphörde på 70-talet blev jag uppläxad av en annan elev: transsexuella tvångssteriliserades fram till 2013!

Jag har mycket svårt att föreställa mig att detta hade varit ett möjligt scenario för bara några år sedan. Många av dagens unga är pålästa, modiga och kamplystna. Barriärer bryts, gränser flyttas, kunskap sprids och en bakåtsträvande vuxenvärld utmanas. Unga transpersoner idag löper enligt experter jag talat med, vanligen liten risk för trakasserier när de kommer ut i skolan.

Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd redan. Diskriminering är fortfarande vardagsmat för transpersoner, och det saknas kapacitet att stötta och hjälpa i den omfattning som behövs. Unga transsexuella kan till exempel få vänta i över ett år på utredning – en evighet i en ung människas liv. Samtidigt: den långa kön beror på att det sedan några år tillbaka blivit allt vanligare att söka hjälp tidigt, vilket i sin tur antagligen beror på ökad kunskap och acceptans!

Förändringen sker på många nivåer. En ny statlig utredning föreslår nu en sänkning från arton till tolv år (femton, utan vårdnadshavares medgivande) för byte av juridiskt kön. Något som kan ha stor betydelse, särskilt under känsliga tonår, eftersom risken för diskriminering och ifrågasättande minskar med id-handlingar som överensstämmer med ens verkliga identitet (enklast och bäst vore förstås okönade personnummer för alla). Utredarna lämnar på eget initiativ också förslaget att öppna för medicinsk könskorrigering från femton år (men med förbehållet att det bara ska gälla i de fall då den unges situation orsakar stort lidande).

HBTQ-rörelsens kamp för transpersoners rättigheter är pågående och uppenbart framgångsrik. Förhoppningsvis försvinner stigmat till sist helt. Kanske bidrar förändringen dessutom till att skapa större rörelsefrihet för alla oss som av olika skäl känner sig obekväma i tilldelade roller eller vantrivs inom ramarna. Bonus, i så fall!