Stora delar av staterna längs den amerikanska västkusten har brutit sig loss från USA och bildat en egen nation. New York-journalisten Will Weston skickas ut av sin tidning för att göra en serie undersökande reportage. Diplomatiska förbindelser mellan USA och Ecotopia saknas och relationerna är frostiga. Under sex veckor reser Will runt i landet och lär känna människor, seder och bruk.

Det är scenariot i Ernest Callenbachs bok Ecotopia, som fyller 40 år i år. Skildringen av Wills personliga utveckling från stressad och konkurrensinriktad storstadsbo till känslosam och miljömedveten kollektivist är platt och närmar sig pekoral. Det var knappast därför som boken snabbt blev kultförklarad säljsuccé (otippat för Callenbach, som fått den refuserad av 20 förlag innan hans vänner startade förlag för att trycka den). Det var idéerna om en annan sorts samhälle som lockade.

I Ecotopia är privatbilismen så gott som avskaffad och människor cyklar, åker buss eller spårbundet (det finns snabbtåg som klarar 360 km i timmen). Kollektivtrafiken är gratis och det finns lånecyklar överallt. Sopor sorteras i många fraktioner, icke nedbrytbara material är bannlysta, hälsosam mat är billig och lättillgänglig för alla och det finns fungerande klädåtervinning. Kalhuggning av skog är förbjudet och alla gör en sorts värnplikt i skogsnäringen, då de inte bara får lära sig att fälla träd utan också att visa vördnad för naturen och återskapa skogar där de en gång huggits ned. Men Callenbach stannar inte vid ekologin; han har visioner för hela samhället.

Arbetsveckan är bara 20 timmar, företagen är medarbetarägda, forskare är förbjudna att ta emot pengar från företag, skolorna är självstyrande och lärande sker i små grupper, företrädesvis utomhus. Alla får medborgarlön, det finns minimilön och maxlön och människorna lever i storfamiljer. Könen är så gott som jämställda, individuell konkurrens är minimerad och de flesta sporter avskaffade och har ersatts av vandring som folknöje. Eftersom materialismen är kvävd och sammanhållningen i samhället stark så är brottsligheten låg och ingen människa behöver känna sig ensam eller rädd.

De flesta av Callenbahcs idéer var inte nya utan sådant han plockat upp i böcker och samtal men kanske blev genomslaget så stort för att han vågade drömma om ett helt samhälle som faktiskt såg fundamentalt annorlunda ut. Och det är där som utopiernas styrka ligger.

När Thomas More år 1515 lät publicera boken Utopia, som fått ge namn åt genren, berättade han om ett land där all privategendom är avskaffad – liksom pengasystemet. Arbetsdagen är sex timmar och jämlikhet råder. Utopia betyder ingenstans och valet av titel säger kanske något om hur More själv såg på möjligheterna att förverkliga idéerna. Men mycket av det som var otänkbart när More skrev om det på femtonhundratalet är verklighet idag: reglerade arbetstider, religionsfrihet, äldrevård och skolplikt bland annat.

Utopism är en kritik av det rådande, genom ett framhållande av alternativen. Genom att drömma om ett fundamentalt annat samhälle vidgas våra föreställningar om vad som är möjligt. För det som ter sig omöjligt idag är kanske morgondagens verklighet, om vi bara vågar formulera visionerna.

Så vilka är dagens gröna, utopiska idéer? I antologin Green utopianism. Perspectives, politics and Micro-practices, ger ett antal forskare sin bild av modernt utopiskt tänkande, och olika pågående försök att förverkliga visionerna.

Green utopianism är en forskarantologi, vilket ger vissa begränsningar. Forskare visionerar inte om framtiden, de beskriver tankar som redan tänkts och strömningar som redan uppstått. Men mycket av det de tar upp är väldigt bra exempel på hur människor tänker utanför givna ramar och också vågar satsa på att förverkliga det som anses flummigt, orealistiskt, galet eller onödigt. De bidragande forskarna beskriver transitionsrörelsens utveckling med sina ambitioner att åstadkomma mer hållbara lokalsamhällen, och framväxten av alternativa ekonomier som bytesekonomier och delat ägande. Jag får lära mig mer om olika open source- och peer-to-peerprojekt, där människor frivilligt delar med sig av sina idéer och skapar tillsammans, både mjukvara för datorer, hårdvara och sådant som verktyg och hus. Drivkraften är en vilja att förbättra samhället och producera sådant som behövs, snarare än sådant som går att profitera på. Karin Bradley, professor i urbana och regionala studier, vid KTH i Stockholm, menar att sådana projekt kommer att kunna förändra samhällsekonomin underifrån.

Ett av de mest intressanta antologibidragen är arkitekturprofessorn Doina Petrescus och arkitekten Constantin Petcous text om projektet R-Urban, i Parisförorten Colombes. Det är ett samarbete mellan dem, lokala myndigheter och en rad organisationer med förankring i området. Avsikten är att stötta sådana nätverk och strukturer som bidrar till ett hållbart och aktivt lokalsamhälle. Tre pilotanläggningar i Colombes är Agrocité, Recyclab och Ecohab, som alla drivs kollektivt och samlar upp och bygger ut gräsrotsprojekt. Agrocité erbjuder gemensamma trädgårdar, miljöer för lärande och kulturutövande, sanering av förorenad mark, regnvattenuppsamling, marknad och café. Delar av projektet drivs av sociala företag, andra av föreningar.

Recyclab erbjuder lokaler för återvinnig av olika slag och Ecohab är ett kooperativt och ekologiskt bostadsprojekt, där människor byggt bostäder och gemensamhetslokaler och skapat anslutande trädgårdar tillsammans. R-Urban låter som ett intressant sätt att uppifrån möta och stötta initiativ som kommer underifrån. Petcou och Petrescu hoppas att detta kan bidra till att skapa ”ekolomi” – en ekologisk ekonomi som utgår från lokalsamhället, och bygger på långsiktighet, delande och solidaritet. De vill se ett samhälle byggt på ”rätten att använda” snarare än ”rätten att äga”.

Boken ger också utrymme till kritik av några samtida utopiska idéer. Drömmen om ett resilient samhälle är enligt Johan Hedrén, professor vid Tema Miljöförändring, i Linköping, ”slående lik det rådande postpolitiska samhället styrt av kapitalismen” (min översättning från engelskan). Och Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund, visar hur de vid det här laget 50 år gamla drömmarna om ett samhälle där drivmedel för fordon ersätts med solenergi, hela tiden tycks ha byggt på förhoppningar utan förankring i verkligheten. Men att alla utopiska idéer inte visar sig genomförbara är egentligen ganska självklart. Utan kritiskt ifrågasättande riskerar vi att hamna fel. Det får inte stoppa oss från att ha radikala idéer.

Att kalla något för ”utopiskt” är ofta ett sätt att säga att det är orealistiskt och därför lite löjligt. Men ett samhälles utveckling är beroende av att det tänks nya tankar, och att människor tillåts, och vågar, presentera också idéer som förfaller galna eller orealistiska för samtiden. Sopsortering och snabbtåg var vilda blommor i 70-talets idéflora, men verklighet idag. Precis som More hjälpte Callenbach oss inte bara att tänka nytt utan också att ifrågasätta det vi såg omkring oss varje dag och tog för självklart. Detsamma gäller för de människor som idag formulerar tankar om, och organiserar samverkan i lokalsamhället, odling i städerna, en ekonomi som bygger på delande, och kreativa företag som arbetar med samarbete i stället för konkurrens. Det behöver inte vara som det är, det går att skapa något annat och bättre i stället!