Att ha ordet i sin makt

Att ha ordet i sin makt ger ett särskilt ansvar. Det är så lätt att få saker att se sanna och kloka ut, även om det är illa underbyggt eller rentav fel. Jag försöker att tänka på det när jag har starka åsikter som jag vill uttrycka. De ordval jag gör, det jag utelämnar, det som underförstås, ska inte bidra till att lura läsarna att tycka samma som jag. Jag vill inte heller främja en debatt som handlar om att trycka till, eller få tyst på någon utan hellre försöka åstadkomma att skapa och föra ett samtal framåt.

Det här är svårt och ibland misslyckas jag. Det har hänt att tanklöshet och ett sårat ego har lett till hänsynslöshet för att driva fram en poäng jag kunde gjort på bättre sätt, och när jag tänker på det skäms jag.

Men oftast är vare sig min egen eller andras ordmakt riktigt så uppenbart missbrukad. Mycket vanligare är det att skribenter och debattörer ställer upp falska dikotomier (om det är så här, så kan det inte samtidigt vara så där), gör värdeomdömen förklädda till fakta (det här är hur det faktiskt ligger till), förminskar meningsmotståndare i stället för att bemöta deras argument (kära vän, det förstår du väl egentligen att…), använder sig av guilt by association (jag behöver inte bry mig om vad du säger för du var ju en gång k-o-m-m-u-n-i-s-t), tillskriver människor åsikter de inte har eller uttalanden de inte gjort (som såna som du ofta brukar säga …) eller använder sig själv som den enda korrekta måttstocken (eftersom jag bara mådde bra av …/jag har själv sett att…).

Det offentliga rummet reduceras alltför ofta till en slags reklampelare för att stärka det egna varumärket och det blir mindre intressant vad man har att säga eller hur underbyggt det som påstås är – bara det får genomslag. Samtalen uteblir och ersätts av tvärsäkra åsikter om saker som många av tyckarna vet ytterst lite om.

Näthat är ett gigantiskt problem, det får många att bli rädda och tystna, men det finns så mycket mer vi skulle behöva prata om när det kommer till det offentliga samtalet. Som det är nu premieras tvärsäkerhet, snabbhet och hetsighet framför eftertänksamhet, reflexionsförmåga, kunskap och vilja att tänka om. Människor erbjuds medieutrymme inte utifrån vad de har att säga utan främst för sin slagfärdighet och fräckhet, i jakt på klick. Det underminerar samtalet på ett försåtligt sätt. De som mår dåligt av påhopp, fulspel, falska tillvitelser och nedlåtande bemötande drar sig också undan. Själv hänger jag i, trots att idiotargumenten, aggressiviteten och den okunniga tvärsäkerhet som jag möter både som offentlig debattör och på sociala medier nöter på mig (och tyvärr ibland får mig att dras med, och må dåligt över det). Men arenan får inte lämnas bara till de hårdhudade och skrupelfria, därför behöver vi prata om hur vi driver det offentliga samtalet framåt, och inte bara varandra till vansinne för att få sista ordet och många klick.

Som krönika i GP häromveckan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s