Utstuderade trakasserier inom polisen

Vissa recensioner är svårare än andra att skriva. Det här är en sådan. Jag tar tjuren vid hornen direkt. Hanne Kjöller är ledarskribent på DN och hon är en av de vassaste pennor vi har i den svenska debatten. Hon vågar vara obekväm, säger alltid vad hon tycker, vilka fiender hon än kan tänkas skaffa sig och är dessutom alltid roligt att läsa. Men ibland är det hon skriver väldigt hårdraget, och vad värre är, ibland är det fel. När man sätter sig till doms över enskilda individer, som Kjöller ofta gör, eller över svaga grupper i samhället, som Kjöller understundom också gör, då är det verkligen inte bra om det blir fel, som i hennes förra, hårt kritiserade bok En halv sanning är också en lögn som kom 2013. Det skapar också ett utrymme för osäkerhet för den som läser eller, som i mitt fall, ska recensera.

Hanne Kjöller har nu skrivit en skarp, ilsken och patosfylld bok om ett mycket viktigt ämne. Den nya boken, En svensk tiger. Vittnesmål från poliser som vågat ryta ifrån, har en mycket omfattande notapparat, de hon porträtterar är alla namngivna och nästan alla händelser hon tar upp går att stödja med olika dokument.

I ett antal reportage berättar Kjöller om poliser som blivit mobbade och trakasserade av sin egen arbetsgivare efter att ha kommit med kritik, protesterat mot oegentligheter eller föreslagit förbättringar. Hon skriver om Tomas Berglund som i en promemoria till sina chefer kritiserade en illa skött mordutredning. Det blev inledningen till ett halvt decennium av svår mobbning, där Tomas Berglunds chefer polisanmälde honom utan att delge för vad (ärendet lades ner), bedömde honom som psykiskt sjuk och beordrade stödsamtal, baktalade honom inför kollegor och vanskötte brottsutredningar eftersom uppgifterna kom från honom. Det handlar också om Birgitta Engberg, internationellt efterfrågad expert på att förhöra barn, som efter en längre tid som lärare på Polishögskolan återvände till Uppsalapolisen, för att placeras som utredare av snatterier och cykelstölder. När hon kritiserade felaktiga ärendehanteringar anklagades hon för att skapa dålig arbetsmiljö och isolerades i ett rum på en militär flygplats, utan kollegor och utan uppgifter. Hennes chefer la mycket stora resurser på att hitta fel i hennes yrkesutövning och polisanmälde henne för dataintrång (ärendet lades ner). När hon efterfrågades från andra enheter som ville rekrytera henne satte hennes chefer käppar i hjulet.

Nio sådana porträtt ger Hanne Kjöller och vissa erfarenheter återkommer. De porträtterade utmålas som psykiskt sjuka och instabila, de förklaras vara illojala och de polisanmäls grundlöst som en del i att bryta ner dem.

Jag har vid några tillfällen själv intervjuat visselblåsare och deras chefer eller kollegor. Jag har ”i förtroende” fått veta att personen i fråga inte mår riktigt bra psykiskt, och fått höra chefer och kollegor gnälla över att visselblåsaren skapar dålig stämning. Att anställda behandlas illa av sin egen arbetsgivare är inte unikt för Polismyndigheten, och jag hade gärna sett att boken erbjudit en utvecklad jämförelse om arbetsmiljöproblem på Polismyndigheten kontra andra arbetsplatser.

Hanne Kjöller pekar ut systemfel inom polisen som orsak. Det saknas vägledning kring hur de ska prioritera sina resurser och det har blivit viktigare att frisera brottsstatistiken än att verkligen uppnå resultat. Samarbetet mellan olika län och olika enheter har varit bristfällig, det finns en utbredd ovilja att förändra eller att lyssna till kritik, var den än kommer ifrån och regeringen har varit för slapp med att utkräva ansvar. ”I denna mylla” skriver Hanne Kjöller, ”spirar lydnadsidealen. Lojalitet är ett begrepp som används flitigt, men som på polisprosa alltid är liktydigt med lojalitet mot den egna organisationen och dess anställda. Aldrig mot uppdraget, allmänheten eller brottsoffer.” Chefer rekryteras utifrån sin lojalitet, snarare än utifrån kompetens att leda och tänka nytt, menar Kjöller. Vilket kan vara en hårdragen slutsats.

Sociologen Micael Björk menar i nyutkomna Den stora polisreformen. Fem arbetspapper att den allmänna bilden av en kåranda med machokultur och slutenhet missar mångsidigheten inom polisen, och utnyttjas för att skapa starkare styrning. För ett år sedan inleddes en omorganisation av svensk polis. Från att ha varit flera självständiga myndigheter slogs de ihop till en. Micael Björk anser att ett av problemen inom polisen varit en alltför stark beslutshierarki och att omorganisationen riskerar att förvärra det, och skapa eskalerande osäkerhet för de anställda. Han vill i stället se möjligheter till ökat ansvarstagande på golvet och bättre ledarskapsrelationer. Polisen behöver också bli bättre på att ta vara på kompetens, och rekonstruera rotelsystemen, och det främjas inte av den nya organisationen, anser han.

Själv är jag inte alls kapabel att avgöra hur systemfelen ser ut eller hur Polismyndigheten bör organiseras, men att det finns stort utrymme för förbättringar tycks i alla fall stå utom tvivel.

Och alldeles oavsett om de problem Hanne Kjöller tar upp är större inom polisen än i andra organisationer måste trakasserier och mobbning av egen personal betraktas som extra allvarligt för en myndighet med våldsmonopol, ansvar för att lösa brott och upprätthålla lag och ordning, och med extraordinära resurser för att kontrollera och påverka människors liv. Det är ytterst obehagligt att läsa hur illa Polismyndigheten handskats med detta enorma ansvar. Kjöllers bitande ironi över slarv, resursslöseri, vanstyre, och totalt ologiska förklaringar till hur medarbetare behandlats blir till balsam för min kokande upprördhet.

 

Som recension i GP förra veckan.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s