Vart ska ”de onda” ta vägen?

Jag får se en filmsnutt med fascistiska demonstranter som slås blodiga av motdemonstranter, och en otäck känsla av triumf bubblar upp – där fick hatarna så de teg! Lika snabbt ersätts triumfen av äckel över min reaktion. Det är ju precis så hatarna tänker; att det finns ett tydligt vi och ett tydligt dom, och att hot och våld är en lösning.

En del främlingsfientlighet beror på hårdföra ideologiska ställningstaganden och det måste vi hantera. Men vanlig rädsla är också en viktig komponent i den alltmer upptrissade stämningen. Så vad skulle hända med debatten om vi valde att utgå från att mycket av den vardagliga främlingsfientligheten beror på rädsla att förlora arbete eller inflytande, eller rädsla för det man inte känner till, snarare än på ondskefullhet?

Det är lätt i teorin men svårt i praktiken. Rädsla föder ilska, och andras ilska triggar vår egen. Många gör dessutom vad de kan för att mata aggressiviteten. Ilska är en utmärkt startmotor, men som medel för att åstadkomma saker är den vansklig. De som försöker medla riskerar att utsättas för försåtliga attacker från alla håll, vilket får sansade röster att tystna.

Men kampen om ett gott samhälle kan inte tillåtas bli en tävling, där vi tror att den ena sidan kan vinna över den andra och sedan är allt klart. För vart ska de där ”onda” människorna ta vägen i vårt ”goda” samhälle? Lämnar vi överkörda människor bakom oss kommer vi bara att ha bidragit till ökade hämnd- och hatkänslor och ha skapat ett behov av revansch – utan att ha rubbat de främlingsfientliga åsikterna det minsta. Och vad var då ”vinsten” värd?

Vi behöver prata mycket mer med alla dem som är rädda, och skapa möten. En del rädsla är instinktiv, och relativt lätt att arbeta bort. När vi ser bilder av människor med annan etnicitet så reagerar vår amygdala, som är den mycket ursprungliga del av hjärnan som styr rädsla och aggression.

Men amygdala hos dem som är vana vid att umgås med människor från andra kulturer reagerar inte på bilderna och en studie av forskarna Mary Wheeler och Susan Fiske visar att det rentav räcker att man före testet ber försökspersonerna att tänka på människorna på bilderna som individer för att deras hjärnor inte ska reagera med rädsla. Med andra ord har våra hjärnor mycket lätt för att vänja sig vid nya människor men det underlättar om vi tänker och inte bara flyter med i våra känslor.

Ett viktigt mål för den som vill minska främlingsfientlighet och hat måste därför vara att lära både sig själv och andra att inte stänga in människor i förenklade kollektiva identiteter. Och det måste gälla också för oss som snarare ser fascism än ”mångkultur” som det stora hotet. Vi måste möta också dem vi uppfattar som fördomsfulla och främlingsfientliga som individer, och markera mot åsikter och värderingar, snarare än mot människor.

Inom samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning pratar man numera mycket om hur vår identitet alltid påverkas av vår tillhörighet till flera olika grupper. Jag är både kvinna, svensk, europé, vit, journalist, boende på landsbygd, förälder, och frilufts- och kulturintresserad.

Alla dessa klassificeringar kan, om man vill, användas för att placera mig i motsättning till en massa andra människor. Men de kan också brukas på precis motsatt vis – inte för att tävla med andra om utrymme eller status utan för att hitta en plattform där vi kan mötas och prata. Och det är prata med varandra vi måste göra, för vi kan inte avsky och hata oss till ett bättre samhälle.

I Arbetet idag.

2 reaktioner på ”Vart ska ”de onda” ta vägen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s