Ett stycke ur Gunnar Rundgrens bok Den stora ätstörningen, har inte velat gå ur mitt huvud sedan jag läste det för ett par dagar sedan. I det jämför han nomadiserande boskapsskötare i landet Mongoliet med fastboende boskapsskötare i Inre Mongoliet, som är en del av Kina och det visar sig att när dessa pastoralister görs till individuella ägare av marken så ökar slitaget så att marken förstörs. Men det mest intressanta är:

”Deras värderingar ändras också. När de två grupperna tillfrågades om hur de såg på betesmarkernas funktion svarade 44 procent av dem som bodde i Mongoliet att naturlig skönhet var viktigast och bara 22 procent ansåg att landskapets viktigaste funktion var att producera foder till djuren, medan 86 procent av de bofasta boskapsuppfödarna i Inre Mongoliet ansåg att foderproduktion var viktigast och endast tre procent tyckte att landskapets estetik var viktig.”

När vi börjar äga jorden sker alltså en fundamental ändring i vår relation till den. Somliga skulle antagligen säga att vi blir mer rationella, och med det mena att vi börjar sträva efter maximal vinning för egen del. Andra, som jag bland andra, skulle i stället beskriva det som att vi förlorar både vår förmåga att se oss som en del av det omgivande landskapet (och med det följer risken att vi förlorar insikten om vår beroendeställning till det) och vår förmåga att till fullo uppskatta och njuta av det.

När vi ges individuellt ägande berövas vi alltså samtidigt något annat, något som har med skönhet och njutning att göra.

Mer om vår relation till naturen skriver jag just nu om i en essä för Ord&Bild. Återkommer med den när den är publicerad.