Nedan följer en artikel jag skrivit för tidningen Specialpedagogik, om hur skolan och undervisningen medikaliseras. En väldigt spännande ämne, som vi borde prata mycket mer om.

 

Medicinskt skolade yrkesgrupper har fått allt större inflytande över undervisningen.

– Vi borde mycket oftare diagnosticera verksamheten i stället, säger pedagogikforskaren Kristian Lutz

 

– Viljan att skilja det normala från det avvikande har funnits länge och blev etablerad efter andra världskriget, säger Kristian Lutz, lektor i pedagogik vid Malmö högskola.

Influenserna kom från USA och hörde ihop med en ny tilltro till vetenskap som något neutralt. Utvecklingspsykologin hade fått genomslag och man började observera och bedöma barn. De blev till förbättringsprojekt och sorterades efter hur de ansågs fungera.
– Det här var en dubbelbottnad förändring. Samtidigt som barnen började ses som problembärare så innebar det också ett intresse för barndomen som en viktig tid i livet, säger Kristian Lutz, som skrev sin avhandling om kategoriseringar av barn i förskolan.

Nästa skifte kom på 80-talet i USA och spred sig till Sverige och etablerades här på 90-talet. Då gjorde forskningen inom genetik stora landvinningar och biologin fick större betydelse, vilket ledde till att diskussionen om arv kontra miljö vägde över till arvets fördel. Nyheten var att det psykodynamiska perspektiv man haft på barns utveckling byttes mot ett psykiatriskt.
– Det var ett symtom på en större förändring i hela västvärlden där det blev mer individualiserat och mer fokus på det kroppsliga, säger Kristian Lutz.

Problematiseringen av den ökade diagnosticeringen har gått i vågor, berättarhan.
– Först var det sociologer som kritiserade utifrån att diagnoser var vanligare bland barn i utsatta miljöer. I dag kommer kritiken snarare från psykologer som pekar på exempelvis anknytningsproblematik bakom barns svårigheter. Min egen kritik handlar om att diagnosticeringen är så kopplad till svårigheter i skolan. Lärande sker i ett möte mellan barnet och verksamheten och vi borde mycket oftare diagnosticera verksamheten i stället.

Kristian Lutz är också kritisk till hur hjärnforskare fått allt större utrymme i debatten om skolan och menar att det är en logisk följd av medikaliseringen.

– Pedagogiken som disciplin har anledning att vara självkritisk. Vi har varit dåliga på att synas i media och få fram vårt perspektiv och det har gett utrymme åt andra att gå in och säga hur man ska bedriva pedagogik.

Men det finns också en skillnad i status som har hindrat oss. Medicin har en stark ställning, till skillnad från pedagogik.

Trenden att medikalisera barns svårigheter har ännu inte nått sin topp, utan kommer att fortsätta, tror Kristian Lutz. De som förespråkar diagnosticering pekar på att mätverktygen blivit skarpare och att det är därför som fler nu får diagnoser. Och Kristian Lutz möter ofta argumentet att det är för barnets bästa som det medicineras.
– Men det finns starka ekonomiska incitament som driver på, läkemedelsindustrin vill gärna sälja sina mediciner. Och om det bara vore för barnets bästa borde ju blyga barn också få medicin som löser deras hämningar, men det är ingen som förespråkar det. Medicineringen av barn med adhd sker i stor utsträckning för omgivningens skull. Om det bara vore för barnets bästa borde ju blyga barn också få medicin som löser deras hämningar, men det är ingen som förespråkar det

Resursfördelningssystemen i skolorna cementerar också utvecklingen, när en diagnos i praktiken ofta blir ett kriterium för att få extra resurser i klassrummet.
– En diagnos blir en hjälp till att skapa en bättre pedagogisk verksamhet men det är ett problem att makten över bedömningen av vad som behövs flyttats till någon utanför klassrummet. Diagnosticering har också begränsat pedagogiskt värde. Har man arbetat med exempelvis barn med autism så vet man att variationen mellan dessa barn är stor och att diagnosen har väldigt lite att säga om vad som fungerar pedagogiskt.

Den fördel Kristian Lutz ser med medikaliseringen handlar om barns självförståelse och föräldrars och pedagogers syn på barn som har svårigheter.
– Tidigare kunde barn med koncentrationsproblem ses som dumma eller ointresserade men i de fall det har fysiologisk grund så är det viktigt med ansvarsbefrielse.

Specialpedagogen och konsulten Helena Wallberg har sett både psykologer, psykiatriker och logopeder få allt större inflytande och oftare komma in i skolan både som föreläsare och rådgivare de senaste tio åren.

Specialpedagogisk kompetens har trängts undan när andra yrkesgrupper börjat säga till pedagogerna hur de ska sköta sitt jobb.
– Jag är rädd att det blivit förväntningar om behandling i stället för utbildning i skolan. Det har till och med hänt att den medicinska sidan försökt styra bedömning och betygsättning. Ibland har de hunnit prata med föräldrarna först och då kommer det ett tryck från dem också om att vi ska göra som de säger. Men de kan ju inget om undervisning eller vad skolans styrdokument säger och bör inte gå in i det som är vårt uppdrag!

– Jag är rädd att det blivit förväntningar om behandling i stället för utbildning i skolan.

 

Skolans medikalisering är något som ofta kommer upp i de nätverk för specialpedagoger som Helena Wallberg ingår i. Många uttrycker oro.
– Vi jobbar för att etablera ett relationellt perspektiv och leta efter vad som fungerar. Med ett medicinskt synsätt blir det i stället individens svårigheter och det som inte fungerar som kommer i fokus, säger hon.

Det positiva med att andra yrkesgruppers kunnande tagits in i skolan är att pedagoger kunnat lära sig mycket om hur hjärnan fungerar genom att lyssna till de medicinskt skolade, vilket fått förståelsen för adhd och autism att öka. Men det har också blivit för mycket hobbydiagnosticerande bland pedagoger, tycker Helena Wallberg.
– En del lärare är alltför pigga på att söka bekräftelse på att det är fel på barnet när de
i stället borde börja med att fråga eleven hur en skoldag ser ut när den fungerar för dem, och ta hjälp av en specialpedagog för att organisera en bra undervisning.

Utvecklingen avprofessionaliserar alla som arbetar i skolan, menar Helena Wallberg. Hennes teori är att det finns luckor i undervisande lärares kunskaper om vilken pedagogik som fungerar och att de försöker fylla dem med kunskap från andra områden. Men då missar man allt som kan göras på klass- eller skolnivå.
– Allt lärande är situations- och kontextbundet. Vi har ett gruppuppdrag och är duktiga på att se till helheten och inte bara till den enskilda elevens svårigheter.
Att lägga hela problemet hos eleven är att smita undan ansvaret för att anpassa undervisningen, tycker Helena Wallberg.

– Ingen bör utgå från att hela problemet finns i huvudet på eleven. Man måste titta på vad eleven kan göra trots sina hinder.

Det som behövs är samarbete mellan de olika yrkesgrupperna, menar Helena Wallberg.
– En del elever behöver hjälp utifrån men vården ska inte flytta in i skolan. Den ska ge input på våra analyser men behöver lyssna på oss också.

Skolpsykologer brukar vara bra på det, tycker hon, men generellt upplever hon att intresset från det medicinska hållet att lära av den pedagogiska sidan varit skralt.
– Jag har kontaktat både bup och logopeder och erbjudit mig att komma och berätta hur vi arbetar men de har sagt att de inte har tid.

På en skola där Helena Wallberg jobbade tidigare vägrade pedagogerna att fylla i formulär med frågor om elever. Hon skulle vilja se mer av den typen av upproriskhet.
– Vi förväntas samla in evidens och bidra till vård och diagnos. Det kom ett formulär förra veckan från en logoped och det var patogent och kategoriskt. De bör hellre prata med oss än be oss fylla i sådana.
– Alla måste fråga sig hur det de gör bidrar till att eleven utvecklas och lär sig. Vi pedagoger måste gå i bräschen och våga ifrågasätta och ställa frågor tillbaka, kräva evidens och använda vår kompetens. Det är vi som ska ha ledartröjan. Nu vet vi hur hjärnan fungerar och nu tar vi det vidare i våra egna analyser.