Nu tänker jag vara allvarlig och uppfordrande en stund. Jag gör det med författandet av min bok Resan från mörkrets hjärta i ryggen. Det är alltså inte bara lite löst tyckande i stunden som ligger bakom, utan en hel massa läsande och tänkande i det här ämnet. Här kommer det:

”Vi vann!” Jag har sett många hävda det efter lördagens demonstrationer i Göteborg. Men kampen om ett gott samhälle kan inte något ”vi” vinna över något ”dom” och sedan är allt klart. För vart ska de där onda förlorarna ta vägen i vårt goda samhälle? Det är ingen fotbollsmatch vi pratar om.

Det är nazismen som är den verkliga fienden, inte nazisterna och ”vi” kan bara vinna över nazismen. Så länge det finns människor kvar som vi på grund av deras bekännelse till nazism och rasism betraktar som ”dom” så har vi inte vunnit.

Om vi inte vill underbygga nazismens världsbild av tydliga grupperingar med värdiga och ovärdiga medborgare så bör vi inte heller främja ett språkbruk eller en människosyn som antyder att vi tänker likadant. Därför bör vi inte avhumanisera nazister eller säga saker som att det enda de förstår är konfrontation (konfrontation är förvisso  en viktig del i den nazistiska ideologin, men det betyder inte att alla dess bekännare kan klumpas ihop och påstås tappa förmågan att tänka själva). Vi bör i stället alltid sträva efter att se det mänskliga också i dem. Människor kan alltid ändra sig, men det blir betydligt svårare när vi trängt in dem i ett hörn där de bara tillåts vara en enda sak och de stängs ute från vägar in i alla andra tänkbara gemenskaper. Vi kan avsky nazismen, avsky vad en människa gjort och sagt, tydligt markera mot vad den säger och gör, men ändå alltid hålla en dörr öppen för den människan. För min bok Resan från mörkrets hjärta intervjuade jag en man som begått de mest fruktansvärda saker i ett krig. Han ångrade sig och jobbade nu för att gottgöra vad han gjort. Han var extrem bara i vad han en gång gjort och upplevt, inte i vad han numera var.

Det naiva är inte att tro att människor kan ändra sig, det naiva är att tro att vi kan bygga ett gott och fungerande samhälle på hat och avståndstagande från människor. Målet måste vara att få så många människor som möjligt att omfamna ett tolerant och öppet samhälle, inte att förnedra eller hata dem som inte gör det. Satsar vi på det senare och lämnar överkörda människor bakom oss kommer vi bara att ha bidragit till att öka hämnd- och hatkänslor och ha skapat ett behov av revansch, utan att ha rubbat de främlingsfientliga åsikterna det minsta.

Det här innebär inte att jag förespråkar att alltid ta debatten om nazismen med nazister, eller med rasister om rasismen. Har man anledning att vara rädd kan eller bör man hålla avstånd. En fanatiker är dessutom svår att nå. Man kan försöka prata om deras åsikter, men det kan också vara i sin ordning att ge upp. Men det betyder inte att man därmed för alltid givit upp om själva människan. Man kan ge upp i stunden och prata om något annat. Men man måste inte sluta prata för att man inte omvänt den andre.

Det innebär inte heller att jag tycker att man ska ha överseende med hot, våld, hets mot folkgrupp eller annan brottslighet. Sådant ska anmälas, utredas, åtalas och straffas.

Med det sagt: de antinazistiska demonstrationerna i GBG i lördags var fantastiska. De visade att många är beredda att stå upp för alla människors lika värde och de ingöt känslor av mod, samhörighet och kamplystnad i dem som deltog. Det är viktigt.

För enkelhets skull talar jag i texten ovan mest om nazismen, men allt detta gäller också rasismen.