Jag fick ett rätt underligt svar på min essä om PISA i DN. Här kommer min replik ( publiceras i DN idag).

Som borde framgå tydligt är varken jag eller PISA-chefen Andreas Schleicher emot faktakunskaper – men det blir naturligtvis enklare för Isak Skogstad att argumentera och raljera när han väljer att låtsas det.

Precis som Skogstad skriver presterar Singapore, Japan och Korea till skillnad från Sverige bra på problemlösningsområdet. Både svenska elever och dessa asiatiska är alltså bra på fakta, men de svenska är dåliga på problemlösning (som kräver kreativt tänkande). Vad kan man, med lite tankeverksamhet, dra för slutsats av det?

Faktakunskaper är nödvändiga och bra – men de räcker inte.

Skogstad skriver, men en ton som dryper av nedlåtenhet och förakt, att jag ”farit ner till Paris” och okritiskt sugit åt mig allt Andreas Schleicher sagt, trots att det saknar vetenskapligt underlag. I Schleichers bok World class. How to build a 21st-century school system och hans rapport Schools for 21st century learners listas gott om forskning och statistik som jag föreslår att Skogstad tar en titt på.

Sedan, skriver Skogstad, har jag ”suttit bakom min datorskärm” och ”på min kammare” och ”målat upp en falsk bild av verkligheten”. Ett fult sätt att argumentera. Jag har de senaste 12 åren ägnat en stor del av min arbetstid åt att göra reportage från skolor, intervjua lärare, rektorer och forskare och läsa forskning kopplat till utbildning och inlärning – svensk såväl som internationell (lätt att faktakolla för den som bara gör en nätsökning på mitt namn). Denna vår har jag inte bara intervjuat en rad experter på OECD:s utbildningskontor utan också talat med Stefania Giannini, högsta ansvariga för UNESCO:s utbildningskontor, samt Akustina Morni, som är ansvarig för IOE:s arbete med att undersöka vilka förmågor och kompetenser som näringslivet efterfrågar och tror kommer behövas i framtiden. De säger intressant nog ungefär samma saker som Andreas Schleicher trots sina något andra infallsvinklar på meningen med utbildning.

Skogstad nämner sedan ny kognitionsvetenskap och hävdar att jag inte skulle ha beaktat den. Vad bygger han det på? Jag har i själva verket länge haft svårt att förstå den starka skepsis mot kognitionsvetenskap som förekommer i delar av skolans värld. Självklart har den som vill undervisa nytta av kunskaper om hur hjärnan fungerar. Men lika svårt har jag att förstå somligas referenser till kognitionsvetenskapen som något slags facit för hur man ska arbeta i skolan. Att man exempelvis lär sig fakta bättre med repetition är helt enkelt inte ett argument för att skolan borde ägna mer tid åt det på bekostnad av, säg, att låta eleverna träna upp sin förmåga till samarbete och ansvarstagande genom att grupparbeta. Skolans mål är, tack och lov, mycket större och vidare än att fungera som effektivast möjliga faktaförmedling.

Överdrivet bruk av repetition är för övrigt uselt för motivationen och sänker därmed lärandet, enligt en av de kognitionsforskare jag uppskattar: Daniel T Willingham, professor i kognitionspsykologi. Lagom, och på ett varierat sätt är bäst. Samme professor konstaterar i sin nya bok Varför gillar elever inte skolan? också att faktakunskaper måste komma före färdigheter. Det betyder emellertid inte, som somliga i svensk skoldebatt vill ha det till, att eleverna behöver ägna sig enkom åt faktainhämtande i flera år innan de till sist kan få börja resonera och ifrågasätta. I stället, säger Willingham, kan vi se till att bakgrundskunskaper ges parallellt med att eleverna får öva på kritiskt tänkande. Eleverna kan till exempel ges fördjupade kunskaper inom begränsade områden för att sedan få möjlighet att träna sina färdigheter på just dessa.

Till sist: det är intressant att Skogstad så ivrigt påtalar att min kamp för skolan är ideologisk. Självklart är den det! Jag vill se en skola som ger människor en meningsfull barn- och ungdom och rustar dem för att bli aktiva och välfungerande medborgare i ett solidariskt samhälle. Jag har med andra ord en demokratisk och holistisk syn på skolans uppgift.