Ibland måste man söka nya vägar

Jag har arbetat som kulturskribent och journalist sedan 1997 och alltid älskat mitt jobb. Det gör jag fortfarande och ändå har jag tagit beslutet att på deltid också börja arbeta med något helt annat.

Ett av mina bevakningsområden som journalist har varit skogsfrågor. Jag har skrivit två böcker som handlar om skog och skogsbruk (Skogen vi ärvde och Skogspraktikan) och skrev under många år för Skogsstyrelsens tidning SkogsEko (som går ut till alla skogsägare i Sverige). Jag har alltså hunnit skaffa mig en hel del kunskap om skog och skogsbruk och är väl insatt i de förutsättningar som råder för det svenska skogsbruket och vilka problem det brottas med – och vilka det genererar. Till sist kändes det alltmer angeläget att inte bara skriva om det utan också försöka göra något för att förbättra situationen. 1800 skogslevande arter är hotade i Sverige, 92 procent av den produktiva skogen har någon gång varit kalhuggen yta och jorden har gått in i ett skede som kallas antropocen eftersom människan nu är den kraft som påverkar jordens ekosystem allra mest. Dessutom lever vi tiden för det sjätte massutdöende av arter. I sin senaste klimatrapport framhåller FN:s klimatpanel IPCC vår markanvändning som en av de viktigaste faktorerna att arbeta med för att komma tillrätta med klimatuppvärmningen: vi måste börja bruka vår mark på ett mer hållbart sätt; läget för att komma tillrätta med klimatproblematik och artutrotning är helt enkelt akut!

Trä anses ofta vara en hållbar råvara oavsett hur det producerats och efterfrågan på virke bara ökar. Underligt nog får dagens skogsägare samtidigt allt sämre betalt för sitt virke. Det händer till och med att nettot blir negativt (när alla kostnader är inräknade överstiger de vad skogsägare fått betalt för virket)! Det är därför viktigt att förstå att trä bara är ett hållbart material om det kommer från ett hållbart skogsbruk, såväl ekologiskt som ekonomiskt.

Så här i klimatförändringarnas, massutdöendets och landsbygdsdödens tid har jag därför valt att bli företagare. Tillsammans med kloka och kunniga människor (jägmästare, ingenjörer och miljövetare än så länge) ska jag nu arbeta för att göra skogsbruket hållbart på riktigt genom att skapa en marknad för virke som skördats på ett för ekosystemen hållbart sätt.

Vårt företag Plockhugget handlar bara med virke från skogar som inte kalhuggs. Vi tillåter inte nyplantering av främmande arter (som contortatall eller sitkagran), gödsling eller användning av pesticider hos våra leverantörer. Vi samarbetar med små och medelstora entreprenörer och sågverk så nära avverkningsplatsen som möjligt för att minska transporter och låta pengarna från skogsbruket stanna på landsbygden. Våra kunder är kommuner och miljömedvetna företag, främst inom möbelindustri, snickeri och husbyggnad. Vi arbetar också med kurser och utbildningar. Bara de senaste veckorna har vi hållit workshop och exkursion för en grupp arkitekter och byggnadsingenjörer, föreläst för naturbrukselever och pratat om hållbart skogsbruk på ett seminarium om hållbar tillverkning i trä och nästa vecka anordnar vi kurs i Göteborg. Det händer enormt mycket på det område jag gett mig in i! Nyfikenheten är stor och kunskap sprids och växer. Det är väldigt spännande att vara med och förändra världen till det bättre på ett så här konkret sätt.

Detta innebär förstås att jag har slutat att skriva om skogsbruk. Man kan inte både vara företagare i skogsbranschen och skriva om den. Jag kommer däremot fortsätta att skriva och föreläsa om vår relation till naturen och om hållbarhet och miljöfrågor generellt. Naturligtvis kommer jag också att fortsätta skriva om mitt andra stora bevakningsområde: skola och utbildning, och om mycket annat.

2 reaktioner på ”Ibland måste man söka nya vägar

  1. Av en slump – tursamt nog -lyssnade jag på ditt inlägg om skolan och blir väldigt berörd!!
    Jag sitter nämligen just nu och skall bidra till Barbro Goldingers ”Vänbok” och är så känslomässigt frustrerad över att de alla de genomkloka tankar och konkret tillämpade, och på sann kunskap om barn och ungdomars utveckling väl underbyggda exempel med ”tillhörighetsgrupper” (kallades ”Familjegrupper” när boken kom ut 1979) inte har fått något större genomslag!!!

    Det känns ANGELÄGET att sprida artiklar där hon formulerar sig så enkelt och självklart!

    Och jag undrar om du skulle ha tid!
    Hur kan jag skicka kopior av ett par artiklar till dig och återkomma för att förklara bättre!
    Jag är pensionerad Skolläkare, började 1978-1979 i Norra Botkyrka o sedan 1981 i Ljusdal Hälsingland fram till nu.
    Hade förmånen att ha Barbro som handledare några år under 1990-talet!
    Jag vill gärna maila det jag skickade till OBS-redaktionen efter ditt inlägg! så får du mer information!!!

    P.S. För övrigt var det jätteintressant att läsa om dig o skogen!!
    – Och i Ljusdals-Posten var det igår både halv framsida o helsida i tidningen om vår skolpsykolog Simon Ljund som visade sitt lilla sågverk för ”handplockat” virke!
    Vilket sammanträffande👍
    Vänliga Hälsningar
    Marianne Sköld 076 767 96 44

    Gilla

    • Hej

      Så trevligt att du uppskattade min OBS-essä! Och kul att höra om sågverket! Kanske får Plockhugget chans att samarbeta med honom framöver.
      Jag måste erkänna att jag inte kände till Barbro Goldinger. Du kan mejla mig på eva-lotta.hulten@telia.com.

      Vänligen
      Eva-Lotta

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s