Naturen som religion?

Jag hade satt mig på en sten för att vila i skogsbrynet. En ro fyllde mig, tillsammans med en slags förundran över det vackra ljus som nådde in mellan björkar, tallar och granar från de öppna ängarna intill. Medan jag satt där kom ett rådjur trippande mellan träden. Det stannade till och betade några tuggor här och där men kom hela tiden närmare. Jag satt stilla och iakttog. Det fortsatte att närma sig, utan att ha upptäckt mig. Till sist var rådjuret bara ett par meter ifrån mig, fortfarande upptaget av gräset på marken. Så höjde djuret på huvudet och såg plötsligt rakt på mig. Våra ögon möttes en lång sekund innan hon ryckte till och kastade sig iväg mellan stammarna. Magin bröts men för en stund var det som att jag varit så fullt en del av platsen att jag inte längre varit en människa, och det var en underbar känsla. 

                      Religionshistorikern David Thurfjell har intervjuat skogsbesökare om deras upplevelser och känslor i skogen. Många beskriver känslor av jagupplösning och tacksamhet i skogen, liksom upplevelser av skönhet, mening och tillhörighet. En del använder ord som helig och besjälad om naturen men de flesta värjer sig inför att beskriva sina upplevelser som andliga. ”Kom inte här och gegga ner det här nu”, slår till exempel intervjupersonen Sara ifrån sig när David Thurfjell föreslår att den upplevelse hon just beskrivit kan kallas andlig. Hon gillar inte ovetenskaplighet eller religiöst språk. Så hur ska vi förstå detta att vi är många som har existentiella upplevelser i naturen men saknar ett språk vi känner oss bekväma med för att beskriva dessa upplevelser? Religionen har på sätt och vis givits patent på att härbärgera känslor av samhörighet med något som är större än oss själva och många av oss betraktar oss inte som så värst religiösa – i ordets traditionella bemärkelse – och vill heller ogärna uppfattas som irrationella, ens av oss själva. Det kan också finnas en rädsla för att prata sönder starka upplevelser. En av de personer som David Thurfjell intervjuar, Viktor, beskriver sin världsbild som strikt vetenskaplig, men berättar ändå om sinnestillstånd ”utöver det vanliga” i skogen. När Thurfjell frågar varför han viskar när han berättar om detta svarar Viktor: ”jag vill gömma de här grejerna från mitt intellekt”.

 

Precis som det som skrämmer oss kan krympa när vi pratar om det så kan det som uppfyller oss också krympa. Rädsla för att stämplas som flummig blandas kanske med rädsla för att mista de starka upplevelserna om man själv eller andra börjar gå på det med frågor som kräver förnuft och rationalitet.

Personligen skäms jag inte för vare sig mina upplevelser i naturen eller för att kalla dem andliga. Jag har tolkat dem som en naturlig del av att vara människa. Rent rationellt hör vi ju hemma i naturen – det är där vi utvecklats som art — så varför skulle det vara underligt eller pinsamt att det är där vi känner oss existentiellt hemhöriga, känner oss trygga, uppfyllda och hela och ibland upplever stunder av transcendens? Men David Thurfjells bok Granskogsfolk ger mig nya perspektiv på min relation till naturen. Kanske beror mina känslor inte så fullt på en uråldrig anpassning som satt sig i mina gener, eller ens på kulturella bindningar tillbaka till tider då vi levde betydligt närmare naturen än idag. 

Under 1800-talet började vi få ett rationellt jord- och skogsbrukslandskap – uppmätt, kartlagt, styckat efter modernitetens rationella principer med maximal produktivitet som mål. Den svenska vildmarken tämjdes och kontakten med tidigare generationers livsstil bröts. Paradoxalt nog blev samtidigt naturen mer tillgänglig för människor, med utbyggd infrastruktur. Det uppstod en folklig naturturism och de flesta svenskar fick en radikalt förändrad relation till naturen. Med uppdelning av arbete och fritid följde också en uppdelning av förnuft och känsla. Förnuftet hörde till arbetslivet och känslorna till privatlivet. Naturkärlek blev en byggsten i konstruktionen av en känsloladdad intimsfär. I den förnuftsstyrda industrin fanns ingen plats för besjälad natur från folktron, eller tidiga samhällseliters svärmeri för den tuktade naturens skönhet. ”Genombrottet för den naturvetenskapliga världsbilden innebar därför att naturen i offentligheten blev något materiellt, mekaniskt och mätbart och att dess eventuella andra kvaliteter försköts till det privatas sfär”, skriver David Thurfjell. 

Men 1800-talet var också romantikens sekel. Naturen exploaterades och romantiserades samtidigt och det första förutsatte på sätt och vis det senare – naturen var inte längre en självklar del av våra vardagliga liv. 

Det moderna samhället förde med sig individualism och vi blev alltmer självmedvetna. I konst och litteratur började naturen användas som symboler för våra känslor och det förde med sig att naturen besjälades och skogen, vattendragen och markerna började bedömas efter den känslomässiga rörelse de lyckades väcka i oss. Vi förutsattes känna saker i och för naturen och vi började investera tid och pengar i den. En marknad för naturkonsumtion växte fram: ”Vår jaguppfattning och vår natursyn – två erfarenheter som vi gärna betraktar som delar av vår autentiska kärna – faller tillbaka på en kulturell utveckling som ligger senare i historien än man kanske kulle kunna tro,” skriver Thurfjell.

En specifik kristen romantik växte också fram med pilgrimsrörelser, reträttgårdar och naturmotiv i den kristna konsten och i psalmer. Enkätstudier visar att bekännande kristna är de som idag har flest starka andliga upplevelser i naturen. Religiositet som vi känner den idag, förklarar Thurfjell, växte fram samtidigt som naturromantiken och det handlade inte om en förskjutning från kyrka till natur utan om en genomgripande omvandling av samhället och människors förutsättningar att känna och uppleva över huvud taget. Först när religionen blev möjlig att välja bort blev den också ett aktivt och personligt val som kopplades till känslor. ”I denna omvandling romantiserades nationen, religionen och naturen på en och samma gång.”

 Men när kristendomen en gång kom till Norden bröt dess natursyn av kraftigt mot vår tidigare naturtillvända religion. Bibelns ord löd att människan skulle lägga jorden under sig och i takt med kristendomens utbredning fick animismen, uppfattningen att naturen är besjälad, dra sig tillbaka. Vårt tidigare så skogstillvända andliga liv, beskrivet av exempelvis romaren Tacitus och högst påtagligt i eddadikterna, motarbetades aktivt till exempel genom att kultplatser i naturen förbjöds eller byggdes över av kyrkor (KOLLA). Skog och mark slutade vara platser där man mötte och dyrkade gudar; de tömdes på religiöst innehåll och avsakraliserades. Bara om kyrkan välsignat en plats kunde den ses som religiöst betydelsefull men då handlade det om platser som hade något med mänskliga handlingar att göra, snarare än om platsen i sig. Kristendomen förde in en mer människocentrerad, antropocentrisk, kultur än vad som tidigare rått. Vi började se det som vår självklara rätt – och plikt – att exploatera jorden. Men kanske föddes grunden för dessa idéer långt före kristendomen — redan med jordbrukets införande. 

Mänsklighetens äldsta bevarade nedskrivna historia inleds med en skogsskövling. Gilgamesh och hans vän Enkidu ger sig av på en resa till Cederträdskogen där de drabbas av dess skönhet. Ändå väljer de att slåss mot dess väktare Humbada, som är skogen själv. Gilgamesh tvekar inför det dödande slaget för väktaren ber för sitt liv: ”Låt mig leva så ska jag bli din tjänare och låta hugga ner alla träd som du begär.” Men Gilgamesh och Enkidu dödar honom ändå och hugger ner alla träden. Sedan släpar de med sig virket till sin stad Uruk och bygger en 72 alnar hög port som ett monument över sin seger. 

Denna kluvna inställning till naturen har fortsatt att känneteckna människan. Vi förundras inför naturens skönhet men skövlar den ändå, för att vi anser oss behöva den som råvaror men ofta också för att bygga monument över oss själva. Ingen gillar kalhyggen men varje villaägare förtjänar väl ändå ett rejält trädäck?

Kanske är vi nu ändå på väg mot ett mindre antropocentriskt förhållningssätt; bort från både de gammalkristna idéerna om människan som naturens härskare över naturen, industrialismens föreställningar om det rationella i skövla och från romantikens idéer om att naturen som en spegling av människan. Idéer om att naturen har egna rättigheter börjar vinna legitimitet och har skrivits in flera länders lagar och till och med påven har twittrat om det brottsliga i ekocid – alltså att storskaligt förstöra naturen – i en våg av växande kristen opinion för att skydda Guds skapelse. Påven har flaggat för att införa begreppet ”ekologisk synd” och vädjar till alla lagstiftare att skydda ”vårt gemensamma hem”.

Kanske kan vi, men lite ansträngning, ge oss själva en mer rimlig roll och plats i naturen? I den vackra filmen Den inre skogen (SVT Play) får konstnärer berätta om sin relation till, och oro för skogen. Lite smått ironiskt är det att det är i en gammal granplantering som Lars Lerin vandrar fram när han beskriver de känslor skogen väcker hos honom men orden får inte mindre värde för det. Han beskriver hur han i skogen förstår var han kommer ifrån och att han inte är så speciell. Att inte vara speciell ses i vår individualistiska tid normalt inte som positivt men man förstår av Lars Lerins sätt att berätta att det är en lättnad att få inordna sig och ”bli satt på plats”. 

Flera av de andra medverkande pratar om att lyssna på skogen. Broderikonstnären Brita Marakatt-Labba berättar att hon går in i träden och känner trädens känslor och ser hur de gråter och hon säger att slutar vi vara så öppna att vi kan lyssna på skogen när den pratar med oss, ja, då är det slut. Författaren Helena Granström säger att med förlusten av den vilda skogen håller vi också på att förlora någonting utanför oss själva som kan möta vår blick. 

                      Naturen ser och hör oss men ser och hör vi tillbaka? Jo, av David Thurfjells intervjuer tycks det ju faktiskt så. Många av oss verkar ha en upplevelse av att naturen lyssnar och tröstar och vi får känslor av att vilja vårda och vörda. Men om vi fortsätter envisas med att tala tyst om vad vi hör, ser och känner i skogen för att vi tycker det är pinsamt och privat, ja, då är det kanske faktiskt slut. Med naturen och med oss, för utan den kan vi inte leva — varken i existentiell eller konkret mening. Vårt inövade behov av att inför varandra framstå som rationella och känslokalla inför naturen kan bli vår undergång. 

I DN häromdagen.

3 reaktioner på ”Naturen som religion?

  1. Eva-Lotta, Tack för denna underbara artikel om vårt förhållande till naturen, dess konsekvenser för vårt överlevande, men innan dess, naturens viktighet för vår mentala hälsa. Detta så fint beskrivet bl.a. i iinledningen.
    Återblicken på historien, utvecklingen till vad som är. Och sist, men inte minst peka på att t.o.m. Påven ingriper för att rädda oss från att utrota oss själva.
    Snälla, skriv mera

    Gilla

  2. Väldigt intressant inlägg och blogg. Jag är en icke-religiös person och tror inte heller på new age eller liknande. Ändå är mitt förhållande med naturen andligt. I naturen får jag en stark känsla av att allt hör samman på ett meningsfull sätt.

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Eva-Lotta Hultén Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s