Något av det skarpaste jag läst på länge är Andrev Waldens krönika i DN igår!

”‘Ett samhälle där alla funktioner går på ångorna. Där ingenting får fungera ordentligt eftersom resursbristen är inskriven i själva modellen. Där alla ska vara korta i andetagen. Samhället med spänningshuvudvärk. Stryparsamhället. Vem är det som vill ha det?’

Jag skrev det för att jag undrar och frågan visades 90 000 gånger i Twitterflödet (enligt ett inbyggt statistikverktyg) men ingen gav sig till känna. Däremot rasslade det på i det lilla räkneverket under posten som gillades och delades av omkring 700 människor. Det som skulle dröja i mig var att den gillades av både höger- och vänsterkonton och att ingen hade invändningar mot verklighetsbeskrivningen. Som om stryparsamhället inte vore en politisk produkt utan mer som en … naturkatastrof. Som om ingen hade bett om det.

Det förvånade mig. Stryparsamhället har ju en hel del med skattesänkningar att göra – samhällsfunktionerna måste ju hyvlas ner om det ska bli ‘mer kvar i plånboken’ – och det var inte golfströmmen som sänkte skatterna. Och det var inte jordskorpan som rämnade och släppte ut new public management-monstret, stryparsamhällets kamphund, för att jaga fram ‘effektiviseringar’ i det gemensamma. Det var människor som gjorde allt det där. Väljarna.”

Läs hela texten!!!

Jag är stolt över att när NPM först visade sitt fula tryne för mig så protesterade jag. Jag satt i slutet av 90-talet i barn- och utbildningsnämnden i Uddevalla och en entusiastisk tjänsteman förklarade att man nu skulle effektivisera förskoleverksamheten genom att de anställda skulle börja fylla i en massa dokument. Jag var den enda i rummet som ifrågasatte: det skulle ju uppenbart ta tid, vilket skulle drabba barnen. ”Nejdå”, fick jag till svar. ”Om de anställda skriver ner allt de gör så kommer de bli mycket mer effektiva.” Jag envisades: ”Hurdå?” Inget vettigt svar.

Det var som en religiös fanatism som svepte genom Sverige och som ännu inte släppt sitt grepp. Nu står vi här med ett samhällssystem helt utan luft i systemet, där ingen litar på någon annan, där allt är konkurrensutsatt och utsålt. Jag har skrivit mer om det i min bok Klara färdiga gå!, och vissa inslag är verkligen helt absurda. Som konkurrensutsättningen av statens kontroll av våra fordon, som lett till att staten istället för att kontrollera fordonen ska kontrollera dem som kontrollerar fordonen, som i sin tur tjänar på att släppa igenom så många som möjligt eftersom de vill behålla dem som kunder.

Tron på ett system där allt är konkurrensutsatt, kontrollerat uppifrån, effektiviserat till strypgränsen. Människor som är till för systemet i stället för tvärtom. Var det så vi ville ha det? På samma uppslag som Waldens text finns dessutom en debattartikel om hur utförsäljningarna och konkurrensutsättningen av statlig och kommunal verksamhet skapat en massa nya arenor för kriminella. För att hantera effekterna av de val vi gjort under flera decennier gastar nu folk om hårdare tag precis överallt. Men vill man ha mer trygghet så är det roten vi behöver åtgärda: det idiotiska system som både skapar otrygghet, känslor av värdelöshet hos många och öppnar för rofferi och hänsynslöshet. Jag vill inte ha mer pengar i plånboken, jag vill ha ett samhälle!!!