Don’t look up

I mina svartare stunder tänker jag att människan som art inte förtjänar att överleva. Som när jag läser till exempel den här texten, om hur flygbolagen tänker fortsätta att flyga trots bristande kundunderlag för att inte förlora sina slottider (alltså utrymme att använda start- och landningsbanor) under corona. Vi flyger alltså mindre på grund av smittan, men planen går ändå, bara för att. Bara Lufthansa räknar med att göra 18 000 onödiga flygningar i vinter.

Igår såg jag filmen Don’t look up som kortfattat handlar om att en komet är på väg mot jorden. Den kommer med 100 procents sannolikhet att utplåna allt liv på jorden men de forskare som upptäckt den finner sig slåss om medieutrymme med kändiskar som vill marknadsföra sig själva och blir överösta av löje i sociala medier för att de tappar koncepterna när de inte blir lyssnade till (”hon behöver medietränas”). Presidenten vaknar bara till när hon ser en chans att styra bort intresset för sitt vidlyftiga privatliv till ett gemensamt yttre hot. Men när en techguru menar att det går att utvinna sällsynta metaller för miljarder ur kometen ändras planerna på att styra bort den från jorden till att i stället försöka dela den i mindre bitar. (Spoiler alert: det misslyckas och världen går under.)

En del är kritiska till filmen för att den är överdriven, andra för att den är rörig. Lite rörig kan jag gå med på men överdriven är den inte. Tvärtom. Det mesta som händer i den har hänt/händer i verkligheten nu, om än inte kometen. Det är så klart en allegori över hur vi hanterar klimathotet, och en mycket vass sådan. Några har menat att det är för att man gillar filmens budskap som man tycker den är bra. Då bortser man alltså från dess estetiska brister. Jag tänker att det omvända i så fall kan vara lika sant: om man ogillar vad filmen har att säga om oss människor och om samtiden så tycker man inte att den är estetiskt tilltalande.

Hur som helst är det talande att så många vill debattera filmers estetiska värden medan så få vill diskutera och hantera de existentiella hot vi lever under. Det är något jag funderar oerhört mycket över. Hur ska jag förstå att så många av mina vänner, av världens invånare som helhet, verkar så ointresserade av planetens överlevnad? Det kanske vojar sig en del men få verkar beredda att göra några större förändringar i sina liv. Någon annan ska ordna det. Politikerna, helst. Men ”politikerna” är inte en enhetlig grupp. De vill olika saker och kan bara genomföra sådan politik som väljarna ger dem mandat att genomföra. Och folk verkar inte särskilt angelägna om att rösta på politiker som tänker på jordens långsiktiga överlevnad.

DN:s Björn Wiman skriver klokt om filmen: ”Mediekritiken i filmen är brutal och drabbar inte bara Fox News utan oss alla i en värld där ingenting är på allvar och följaktligen ingenting heller på låtsas; där klimatkatastrof och biologisk massdöd befinner sig på samma nivå i mediedramaturgin som SVT:s julvärd, svenska partiledardebatter och andra events (och där klimatkrisen mirakulöst tycks ha försvunnit efter toppmötet i Glasgow). Den fråga filmen väcker är denna: Vad ska man göra med sin förtvivlan? Skrika? Skratta? Skita i allt?”

Ja, vad?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s