Den här artikeln på forskning.se sammanfattar flera av de problem jag tog upp kring barn- och ungdomsidrott i min bok Klara färdiga gå!

– För starkt tävlingsfokus som får barn att sluta

– Föräldrar som blir för engagerade i sina barns idrottsliv (ska barn aldrig få ha något eget liv ifred för sina föräldrar)

– Idrott som en egogrej istället för social samvaro

– Klubbar som står och faller med föräldrars opålitliga engagemang (byter deras barn idrott står klubben plötsligt utan tränare).

De hade också kunnat ta upp t ex att barn tycks bli mindre empatiska och mer egoistiska av att idrotta. Idrott höjer aggressionsnivåer.

Jo, jag vet att många idrottsklubbar gör jättebra jobb, att de erbjuder social gemenskap och får barn att röra på sig. Men vi borde faktiskt prata mer också om idrottens problem. Det gör Johan ESK föredömligt i sin DN-krönika igår när han skriver om hur skyddslösa barn är när de utsätts för trakasserier och mobbning av tränare eller andra spelare.

Vi föräldrar behöver bli mycket bättre på att fundera över vad det är för maskineri vi kastar in våra barn i när vi släpper iväg dem på organiserade idrottsaktiviteter. Att motionerna är bra, att idrotta organiserat är ofta bra men tyvärr långt ifrån alltid.