I debatten om stök i skolan menar många nu att mycket är det lågaffektiva bemötandets fel. Om lärare bara sa ifrån i stället för att prata lugnt med barnen så skulle de som bråkar skärpa sig. Eftersom det faktiskt går att säga ifrån tydligt även på ett lugnt sätt så får man utgå från att det som avses med att ”säga ifrån” är att lärare borde ryta och bestraffa mer. Det är av flera skäl inga bra metoder för att lära barn att uppföra sig väl.
Våra hjärnor är begåvande med spegelneuroner. De hjälper oss att känna av vad andra människor känner genom att vi omedvetet härmar dem. Spegelneuronerna får gäspningar att smitta, men också känslor. En vuxen som blir arg riskerar alltså att göra också andra argare, vilket i sin tur ger en mer obehaglig situation för alla närvarande. Gemensamt för flera av de incidenter som debattörer nu använder som exempel på hur lågaffektivt bemötande förstört skolan är just situationer där man inte använt lågaffektivt bemötande, utan i stället rutit, tagit tag i redan upprörda elever eller ställt dem inför hårda ultimatum.
Som vuxen är man dessutom alltid en förebild. Den aggressiva läraren lär, omedvetet, ut att den som har mest makt inte behöver anstränga sig för att reglera sina känslor och har rätt att styra genom att skrämma andra. De barn som agerar mobbare när inga vuxna är närvarande tar självklart med sig den kunskapen ut på rasten.
I val av bemötande av barn behöver man också ta i beaktande att vissa av dem helt enkelt inte kan reglera sitt humör ännu, på samma sätt som vissa barn faktiskt inte lärt sig läsa ännu. Numera skäller vi inte på barn som inte kan läsa för att det helt enkelt inte fungerar och dessutom är kränkande, utan vi försöker använda oss av andra metoder. Det borde vara en självklarhet med alla barn, oavsett typ av svårigheter.
Men de där skitungarna som stör och förstör på ren jävelskap, de borde väl i alla fall få veta att de lever? Ibland kan ilska vara på sin plats och fylla en funktion men det bör vägas mot att det också kan vara effektivt att välja att se det som att den stökiga eleven gör sitt bästa och i viss utsträckning betrakta incidenter som misstag från dennes sida. Även om det inte är sant så kan ett sådant bemötande hjälpa eleven att ta sig ur den destruktiva loop den hamnat i. Genom att visa att man tror barnet om att kunna vara en bättre person än det just visat sig som erbjuds en ny roll att axla. Men brott begångna av äldre barn ska självklart pratas om som just brott och inte blundas för, och begångna fel ska gottgöras.
Att arbeta med lågaffektivt bemötande handlar om att ha verktyg för att trappa ner redan upprörda situationer, som att behålla lugnet, undvika ögonkontakt, inte bli fysisk i onödan – och prata igenom vad som blev fel när allt lugnat sig. Men det handlar också om att förebygga att sådana situationer ens uppstår genom att skapa goda relationer på skolan, ge elever uppgifter på rätt svårighetsnivå och inge alla känslan av att de har något att bidra med.
Ryta och dra folk i armarna kan vilken idiot som helst som är större och starkare. Läsa av situationer och människor och göra bedömningar av vad de behöver för att bli de bästa versionerna av sig själva är betydligt svårare. Att bemöta folk på ett sätt som är utvecklande för alla närvarande kräver ofta utbildning, gemensam reflektion med kollegor och stöd från det omgivande samhället.
Det vore bra om ledarskribenter och andra tyckare slutade låta sig dras med i ett twitterskadat debattklimat och i stället började jobba med eftertanke, kunskapsinhämtande och resonerande i frågan om elevers stök. Så som de faktiskt vill att barnen de skriver om ska uppträda.
Eva-Lotta Hultén 