Idén att tävling och konkurrens är utvecklande för både individ och samhälle är fortfarande stark. Bevisen för att det skulle stämma är skrala.

Allt fler idrottare på elitnivå berättar om hur idrottandet brutit ner dem, snarare än att bygga upp. Senast stavhopparen Angelica Bengtsson, i en intervju i DN. Och på samhällsnivå ser vi ständigt konkurrenstänkandets nackdelar och avigsidor. Extremfallen är så klart krig, men de negativa spiralerna kan uppstå överallt där konkurrensfanatism får råda. Ett bra exempel är stockholmsmoderaternas förslag att elever som inte får godkända betyg inte ska få söka de kommunala sommarjobben. De barn som alltså redan riskerar att hamna snett eftersom de har svårt att klara skolan (där vi satt hårda F-gränser som stänger ute) ska alltså berövas ännu fler möjligheter att komma vidare i livet på ett bra sätt. ”Om vi bara försätter dem i en konkurrenssituation där de får känna sig som riktiga losers så kommer nog allt att ordna sig” …

Idén att allt är en tävling syns också i hur många pratar om klimatet. Som om det är en tävling i att göra så lite som möjligt i relation till andra. ”Varför ska vi göra något så länge andra länder släpper ut mer?”

Eller att det mest handlar om att få ekonomiska konkurrensfördelar. ”Sverige måste satsa på hållbarhet så vi står oss i den internationella konkurrensen om jobb och vinster”. Eller som att det räcker att få folk att tro att man satsar på hållbarhet. Jag menar inte medveten greenwashing utan någon sorts magiskt tänkande. ”Om vi vill att det vi gör ska vara bra för klimatet så kommer det också att vara det.” Som om klimatet skulle bry sig om goda tankar. Sedan har vi förstås också den oerhört destruktiva idén att ekonomisk konkurrenskraft måste få gå före klimat och miljö. Som om det skulle fortsätta gå att göra vinster på en planet med havererande ekosystem.

Vi behöver tänka om i grunden hur vi förhåller oss till varandra. Mycket lite tyder på att tävlande kommer att ta oss till en bra plats.