Jag har blivit allt sämre på att uppdatera denna blogg, så till den milda grad att jag nu t o m glömt att lägga upp att min nya bok har kommit! Den heter Världen och fjorden, En vandring hemåt och handlar om hur vi kan älska våra platser, knyta an till dem, bygga relationer till dem, ge tillbaka till dem i stället för att bara fundera över hur vi själva kan få ut så mycket som möjligt av dem.
Här kommer bokens förord, och en bit av det första kapitlet. Vill man få veta mer om boken och dess innehåll så kan man börja följa mig på Substack, https://substack.com/@evalottahultn, där jag kommer lägga ur lite material efterhand (jag lägger upp annat också där, så är du helt ointresserad av min bok så kan du förhoppningsvis ändå vilja följa mig på substack).
Förord
Den här boken är en hyllning till alla platser och alla de människor som älskar dem.
Mycket av det allra viktigaste i mitt liv har utspelat sig inom några kilometers radie, först på ena sidan om ett sund och sedan på den andra. Jag bor sedan mer än trettio år på Restenäsön strax norr om Ljungskile. Den ligger tätt intill fastlandet och det går en träbro emellan. På andra sidan det sund som min hemö vilar i ligger den stora ön Orust där jag växte upp på skollov och helger. Från min nuvarande badvik ser jag över till barndomens bryggor och klippor. Detta sund, dess öar och landet på ömse sidor om det är min plats på jorden.
Vattenvägen saknar officiellt namn men ”Fräknefjorden” har föreslagits, så det får platsen heta i den här boken. För att förstå hur jag, vattnet och marken hör ihop, och hur vi tillsammans hänger samman med resten av världen, gjorde jag en vandring runt fjorden. Jag utgick från Restenäsön och gick söderut längs fastlandssidan av vattnet. Vid Kolhättan, där Fräknefjorden smalnar av och fortsätter söderut med namnet Halsefjorden, tog jag färjan över till Orust. Där vände jag vandringen norrut, längs Fräknefjordens västra strand, mot mina barndomstrakter. Dem utforskade jag lite extra, innan jag vandrade vidare och tog bussen över från Orust till fastlandet. Min rundvandring fortsatte genom att jag tog mig söderut längs fjordens östra sida, och till sist nådde jag Restenäsön igen. Fyra övernattningar blev det längs vägen. Ett halvår senare gjorde jag en tur för att få med också den kuststräcka jag genat förbi under den sammanhållna rundvandringens första dag.
I den här boken berättar jag om min färd och skriver om hur vi kan förbinda oss med jorden, träden, havet, bäckarna och allt levande som vi delar vårt utrymme med. Jag söker efter förhållningssätt som kan hjälpa mig att hantera min oro för vart världen är på väg och som kan bli en god kraft för både mig och platsen. För att rädda oss själva och världen kan vi börja där vi är förankrade. Vad finns här? Vad är hållbart på den här platsen? Vad kan jag bidra med? Jag hoppas att du som läser kan ha glädje av de svar jag funnit.
1. Doften av tång
Min plats på jorden
Det som nyss var ett tydligt spår i lingon- och blåbärsriset kan nu bara anas. Så blir det ofta när jag är ute och går. Jag ser en stig jag inte tänkt på förut och slår in på den. Inte sällan visar det sig vara en djurstig. Sådana leder ofta bara till platser där rådjur och älgar hittar vatten, mat eller vila. Det klokaste hade förstås varit att vända tillbaka när stigen löste upp sig, men jag har svårt att backa när jag väl tagit ut en riktning. Det gör att jag hamnar i snårskogar, på små bergsplatåer och i våtmarker. Ganska ofta får jag fäkta mig fram genom täta granplanteringar. Ibland belönas jag med ett hav av trattkantareller, andra gånger blir jag bara blöt om fötterna eller får håret fullt av barr. Denna gång går vandringen brant uppför, över ljung, mossa och småtallar.
Många stigar är opålitliga. Plötsligt har alla träd avverkats och marken är full av maskinspår, grenar och ris som gör det svårt att komma fram. Om träd faller i någon storm får stigen får flytta sig. Men många stigar består också under långa tider. Så gick till exempel i runt hundra år en kyrkstig från grannbyn till den lilla kyrka i den jämtländska by där jag håller till delar av året. Men ingen vandrade den längre och skogsbruket raderade de sista spåren.
Kyrkstigen som jag gick på nyss, innan jag vek av på den djurstig som nu försvunnit, ligger nära mitt hem på Västkusten och har restaurerats och fått tydliga ledmarkeringar. Själva kyrkan är från 1100-talet och tanken på nära ett årtusendes fotspår under mina egna får det att svindla.
Jag är inte bara besökare på stigen utan medskapare. Precis som mina strövtåg längs gamla stigar sätter spår i mig så sätter jag spår i landskapet. Stigen löper genom oss båda: marken och människan.
Vi är kanske inte beroende av stigarna på samma sätt som tidigare, då de ledde oss till mat, vatten och social samvaro men de ger oss hemhörighet. När jag vandrar mina rundor rör jag mig både in i landskapet och in i mig själv. Mina medvandrare består av varelser på två ben såväl som fyra. Ibland välsignar mig stigen med mat i form av svamp eller bär – och varje gång också med lite mer hemhörighet.
Flåsande når jag toppen av berget. Svetten i pannan kyler när den möter brisen från väster. Jag ser ut över nejden. Måsar seglar på himlen och jag hör ett svagt ljud från motorvägen ett par kilometer bort. Nedanför mig löper vägar som sprickor genom landskapet och hus ligger strödda invid dem. Några hästar betar i sin hage. Jag tänker bort vägarna och husen och föreställer mig fler djur på de öppna markerna. Stora flockar av vildhästar och europeiska bisonoxar som håller en nordlig savann öppen. Rådjur smyger längs den mer oländiga terrängen med tätare skog. Måsfåglar cirklar över havet som jag kan skymta mellan träd och bergknallar. Luften är full av insekter, precis som den lav- och ljungbeklädda marken runt mina fötter. Min plats på jorden, men i vildare tappning. Vad håller på att hända med den nu? Och med mig?
