På en film från Afghanistan syns några amerikanska soldater urinera på dödade afghaner. Handlandet har av Hillary Clinton påståtts gå stick i stäv med amerikanska värderingar och höga militärer har uttryckt bestörtning. Förkastligt är det helt klart, men hur oamerikanskt kan det anses vara? Våren 2004 exploderade Abu Ghraib-skandalen. Ett antal amerikanska vakter vid ett militärfängelse i Bagdad hade på olika sätt förnedrat och misshandlat irakiska fångar. På bilder syntes leende unga amerikaner intill högar av nakna kroppar eller släpandes fångar i koppel.

Socialpsykologen Philip Zimbardo förklarar i sin bok The lucifer effect hur helt vanliga människor under vissa omständigheter kan begå övergrepp och grymheter som går på tvärs med deras egen moral. Situationens makt är stor. Vi anpassar oss efter det vi tror förväntas av oss och när vi befinner oss i för oss själva nya och okända miljöer där vi inte kan luta oss mot gamla riktlinjer blir vi särskilt utlämnade till denna situationella makt. Men situationer uppstår inte i ett vakuum. Vilka situationer vi hamnar i beror på vilka som är möjliga att hamna i. Och där kommer systemets kraft in. Systemet, förklarar Philip Zimbardo, tillhandahåller institutionell support, auktoritet och resurser som den enskilda situationen hämtar sin kraft ur.

Den amerikanske journalisten Seymour Hersh gav i boken På given order all information man kan önska för att dra slutsatsen att Abu Ghraib inte bara var en enstaka situation. Hersh visar att de personer som dirigerade skeendena i Abu Ghraib fanns så högt upp man kan komma i det militära systemet. Övergrepp var både sanktionerade och uppmuntrade.

Ett antal militära rapporter visar att övergrepp som på olika sätt liknar dem i Abu Ghraib varit många i både Irak och Afghanistan. Redan i april 2006 pågick över 400 utredningar om övergrepp mot fångar i Irak. I oktober 2010 läckte 400 000 hemligstämplade amerikanska dokument ut via Wikileaks. De visade att övergrepp liknande dem i Abu Ghraib varit närapå vardagsmat. Bland annat blev ett fall från Afghanistan känt, där en pluton soldater dödat flera civila afghaner för nöjes skull och samlat på likdelar.

Det Zimbardo visar är att ett sådant beteende, hur groteskt det än kan verka, ofta utförs av helt vanliga, normalgoda unga människor. Beteendet är tyvärr vare sig oamerikanskt, omänskligt eller ens ovanligt. Och fortsätta lär det göra inom såväl den amerikanska som andra arméer så länge de med makt att förändra låtsas överraskade och chockade varje gång ett nytt fall får genomslag i media.

Som krönika i GP idag

I år är det 200 år sedan bröderna Grimms första sagosamling kom ut. Bröderna Jacob och Wilhelm var språkforskare med intresse för folksagor. De samlade in sagor (Wilhelms hustru, sagoberätterskan och nedtecknaren Dorothea Wild gjorde en stor insats) och lät publicera dem. När succén uteblev bearbetades sagorna och gavs ut på nytt, denna gång med större framgång. Generation efter generation av barn har sedan fått ta del av deras versioner av Mästerkatten i stövlar, Rapuntzel och Askungen – som från början var berättelser för vuxna.

Folksagor är berättelser som förts vidare muntligt, genom århundraden och över flera kontinenter. Vissa sagor har funnits i otaliga varianter. Varje berättare har filat lite på sagan och ibland har varianterna utvecklats till egna historier, men med gemensamma drag (en askungesaga har nedtecknats i Kina på 800-talet). Det de båda bröderna Grimm gjorde var bland annat att putsa bort grovheter och spränga in dialoger. Något hände alltså i transformationen från muntligt berättande till nedtecknade historier. Flera av de drag som utmärkte det muntliga berättandet försvann. Ändå är det bröderna Grimms versioner som kommit att bli modellen för vad vi betraktar som folksagor.

Jag är fascinerad av folksagor och har alltid varit. Ändå har jag undvikit att läsa dem för mina barn. De mustiga och ofta mycket våldsamma eller uttalat sexuella versioner som kanske verkligen förtjänar att kallas folksagor är som sagt inte för barn och de varianter som Grimm nedtecknat är så kvinnofientliga att även de sorterats bort av mig. Jag har helt enkelt inte haft någon lust att läsa berättelser för dem där kvinnor antingen är hämndlystet avundsjuka på alla andra kvinnor eller hjälplösa och ömtåliga våp vars enda hopp om räddning är att en man ska falla för deras skönhet. Början av 1800-talet var en ur feministisk synvinkel djupt olycklig period att nedteckna sagor (det finns äldre varianter av Grimms berättelser där kvinnorna spelar en mer aktiv roll och där män och kvinnor är mer jämlika i både mod och svaghet). 1900-talet och disneyfieringen av folksagorna har inte direkt hjälpt upp det hela heller.

Så när vi i år firar 200-årigt grimmjubileum kan vi kanske passa på att fundera över vad det gör med små flickor att identifiera sig själva och den grupp de tillhör med antingen intrigerande styvmödrar/häxor eller väna mesproppar (båda lika utseendefixerade) och vad det gör med små pojkar att se flickor på det viset. Sedan kan vi väl ta nya tag och skapa 2000-talets versioner av Törnrosa och Snövit.

Som krönika i GP igår.

 Ordning och reda, allt fokus på de mätbara kunskapsresultaten och läraren som en tydlig och stark ledare. Det är Jan Björklunds främsta recept för en framgångsrik skola. Om bara lärarna blir bättre på att ta kommandot och man väljer att sätta traditionell kunskap i centrum så kommer den svenska skolan att få sin efterlängtade uppryckning och kunna tävla om tätpositionerna i de internationella ligorna (förlåt, kunskapsmätningarna). Mer auktoritet, mer katederundervisning och tydligare regler alltså. Problemet är bara att detta redan testats på ett ganska stort antal skolor i Sverige, utan några resultat på kunskapsnivåerna.

Quadricepsprogrammet, som det senaste decenniet prövats och/eller anammats av ett hundratal svenska skolor, hämtar sin grund ur den praktik som utvecklats på Lorraine Monroes skolor i Harlem. Man framhåller att kunskapsmålen sätts främst och pekar på vikten av att ha höga förväntningar på eleverna, ett tydligt pedagogiskt ledarskap och goda relationer mellan lärare och elev samt en gemensam värdegrund och tydliga regler i skolan. I praktiken innebär detta att varje lektion ska inledas enligt ett visst mönster, lärarnas bemötande av eleverna standardiseras och goda prestationer premieras med diplom och applåder. Skolans regler bestäms av lärarna och eleverna ska lära sig dem utantill (reglerna ska också gärna sitta uppsatta överallt i skolan). Lärarna ska vara goda förebilder genom att klä sig och föra sig som högt uppsatta samhällsrepresentanter och elevernas egna liv och erfarenheter ska hållas utanför skolan och inte tillåtas påverka undervisningen. Lärarna ses som obestridliga auktoriteter och eleverna får lära sig att alla som vill kan lyckas bara de anstränger sig. Sammantaget är programmet alltså utformat helt i enlighet med den nu förda skolpolitiken.

”Inte en bra skola men en excellent” är harlemrektorn Lorraine Monroes motto och det är också så hon citeras i quadricepsmanualen En framgångsrik skola. I den framhålls att det är kunskapsmålen som ska prioriteras högst i en quadricepsskola. Så hur ser det då sammantaget ut med kunskapsutvecklingen på de skolor som arbetar utifrån quadriceps idéer?

Stiftelsen Quadriceps har utsett ett tjugotal modellskolor där man menar att programmet används på ett föredömligt sätt. Med mätverktyget Salsa kan man se hur väl skolor lyckas i relation till sina förutsättningar. Om man presterar precis vad som kan förväntas ligger man på noll. För några quadricepsskolor kan man se en svag utveckling mot högre salsavärde, för flertalet rör sig värdet både uppåt och nedåt och någon skola har en svagt nedåtgående trend. Genomsnittet ligger på +2. Det är alltså ungefär i nivå med vad man kan förvänta sig av dem. Detta på skolor som alltså öppet säger sig sätta kunskapsmålen före alla andra av läroplanens mål, och som arbetar helt i enlighet med den skolpolitik som förs – och som har som främsta mål just att höja kunskapsresultaten.

Pedagogikforskaren Anneli Schwartz har följt en skola som arbetar enligt quadriceps’ koncept och konstaterar i en artikel för tidskriften Demokrati och utbildning: ”Modellen tenderar att se eleverna som objekt för lärarnas kunskapsförmedling snarare än som subjekt med förmåga att kritiskt och självständigt granska, värdera och reflektera. Därigenom utvecklas inte heller förmågan att sätta in olika typer av kunskapsstoff i kontexter och orsakssammanhang.” Andan av att alla kan lyckas bara de vill och anstränger sig ger dessutom budskapet att den som inte lyckas har sig själv att skylla och Anneli Schwartz konstaterar att eleverna delvis har genomskådat lärarnas eviga mantra om att alla kan lyckas som falskt.

Inte bara saknar metodiken synbara effekter på de mätbara kunskapsresultaten utan den riskerar alltså också att hämma elevernas förmåga till mer komplext tänkande och ge dem bilden av att de får skylla sig själva om de misslyckas. Forskaren Johannes Lunneblad konstaterar i nyutkomna antologin Förorten, skolan och ungdomskulturen (red Ove Sernhede) att Monroemodellen inte hämtar sin grund i psykologiska eller pedagogiska teorier utan i managementteorier. Han ser i appliceringen av monroepedagogik i svenska skolor en tydlig allians mellan konservativa och nyliberala intressen som försöker återupprätta en traditionell skola med tydliga hierarkier. I den processen individualiseras problem som egentligen är strukturella.

Men kanske finns det andra fördelar med metodiken? Programmet påstås öka elevernas trivsel och trygghet och de bekräftas av Anneli Schwartz samt även av andra som är insatta. Men i sin masteruppsats har sociologen Thomas Jacobsson tittat närmare på mobbningsarbetet i en quadricepsskola. Han beskriver en skola där eleverna i utbyte mot trygghet och omvårdnad förväntas lyda utan ifrågasättande. Vad gäller själva mobbningsarbetet konstaterar han: ”Sålunda ligger tonvikten på övervakning och yttre kontroll och inte primärt på att påverka processer i det sociala systemet som orsakar mobbning (genom att utveckla känslomässig kompetens).” Eleverna blir lydiga och anpassliga snarare än verkligt empatiska och solidariska med varandra.

Quadricepsprogrammet har skapats med de bästa intentioner och jag är övertygad om att de många rektorer och lärare som arbetar i enlighet med det gör det med barnens bästa för sina ögon. Hade metoderna varit de rätta borde alltså förutsättningarna för goda kunskapsreslutat vara alldeles utmärkta. Ändå syns inga nämnvärda effekter. Det är helt enkelt inte starkare ledare, mer regler och mer katederundervisning som är lösningen på skolans problem.

Igår befann jag mig i Göteborg och när vi blev hungriga gick vi till en korvkiosk för att få något att äta. Jag frågade om de hade några ekologiska korvar och fick motfrågan: ”Vad innebär det?” (När jag såg paff ut tillade hon att deras korvar är gluten- och laktosfria).

På andra sidan disken stod en kvinna i tjugofemårsåldern som alltså inte visste vad ekologiskt är för något. Det innebär dels att det år 2012 ännu inte är självklart för alla vad ekologiskt är och dels att det är möjligt att arbeta i en korvkiosk utan att någonsin ha behövt ta reda på vad ekologiskt är. Vilket inte kan tolkas på annat sätt än att ingen har frågat denna kvinna efter ekologiska korvar förut.

Vi står inför en klimat- och miljökris men folk shoppar på som vanligt och äter samma mat som vanligt och hej och hå snart sjunker skeppet men så länge orkestern spelar så dansar vi ändå.

Att äta ekologiska korvar kanske inte precis ensamt är jordens räddning men det är å andra sidan en ganska liten uppoffring med åtminstone vissa positiva effekter. Men inte ens så lite orkar vi alltså med att göra. Usch så deprimerande.

 Den tvåhundraåriga skiktade tallnaturskogen i Koskällåstjärn i Härjedalen var anmäld för avverkning när Malin Sahlin kom dit sommaren 2010. Skogen hade uppkommit efter inlandsisens tillbakagång och det var en otroligt fin miljö, hårt brandpräglad och med en del våtare partier som dominerades av gran. Fläckvis höll den nyckelbiotopsklass. Där fanns mycket grov död ved och Malin Sahlin och hennes kollegor bedömde markerna som mycket skyddsvärda. I området hittade de bland annat den starkt hotade vedsvampen urskogssporing och den hotade gräddsporingen tillsammans med 19 andra rödlistade arter. Sammanlagt kunde de dokumentera 210 fynd av hotade och rödlistade arter. Inventeringsrapporten skickades in till det FSC-certifierade skogsbolaget som anmält det för avverkning men träden togs ned ändå.

– Det gjorde mig uppriktigt ledsen, det var en så vacker och värdefull skog.

Hösten 2011 är Koskällåstjärn ett av de tjugo ärenden som Malin Sahlin arbetar med att göra en FSC-anmälan på. Hon är sakkunnig i skogsfrågor på Naturskyddsföreningen och författare till ett par FSC-kritiska rapporter. Malin Sahlin menar att FSC:s sätt att fatta beslut utifrån kompromisser mellan tre kamrar som ska vara jämställda leder till att att man ofta bortser från den nya forskning som finns kring bevarande av mångfald.

– Ett par hundra forskare har skrivit under ett upprop där de slår fast att vi måste skydda 20 procent av den produktiva skogen för att bevara mångfalden. Om FSC ska vara en så viktig del i vår skogspolitik som det är idag så borde man lyssna mer på naturvårdsforskarna.

Naturskyddsföreningen har varit medlemmar i FSC sedan starten 1997 och Malin Sahlin säger att de ansåg att intentionerna var goda. De har gjort allt vad de kunnat för att påverka i positiv riktning under de år de varit medlemmar men föreningen ansåg att det inte givit tillräckligt i önskat resultat. Ute på fältet kan de fortfarande se hur nyckelbiotoper och andra skogar med högt skyddsvärde avverkas utan tillräckliga påföljder för bolagen som gör överträdelserna. När Naturskyddsföreningen valde att gå ur FSC sommaren 2010 orsakade det en viss oro inom FSC-organisationen, berättar Malin Sahlin. Hon tror att deras utträde bidragit till en skarpare diskussion om efterlevnaden av standarden men ännu ser hon inga större skillnader i fält. Den ideella naturvården har kunnat fortsätta dokumentera övertramp i samma omfattning som tidigare. Den nya standard som kom förra året tycker hon i stora delar är bra, även om det finns saker hon skulle vilja se skärpas. Men det är inte på regelnivå de stora bristerna finns utan vad gäller efterlevnaden. Till viss del tror hon att det beror på misstag och på kunskapsbrist på alla nivåer inom skogsbolagen men hon skyller också en del av problematiken på girighet:

– Det finns för lite mogen produktionsskog så i väntan på att den ska bli färdigvuxen avverkar man naturskogar som man vet har högt skyddsvärde.

När hon berättat om ett antal av de ärenden som är aktuella för anmälningar just nu och hur oregistrerade nyckelbiotoper fortsätter att avverkas så tycker jag plötsligt att Malin Sahlin låter lite uppgiven. Men när jag frågar henne om det kommer glöden i rösten tillbaka:

– Nej, jag är inte uppgiven. Jag är förbannad och frustrerad! Galenskaperna fortsätter, trots allt vi vet och trots våra nationella och internationella mål. Jag är fast besluten att göra allt jag kan för att få stopp på det. Vi ska gå vidare med fler anmälningar och försöka bryta den här onda cirkeln nu.

Här kan man läsa hela mitt reportage om FSC.

Och här är Malin Sahlins blogg, där hon skriver om tillståndet i det svenska skogen.

I senaste numret av Chef & ledarskap finns mer att läsa om Nossebro skola. Jag känner mig åter lite mer hoppfull. Och lika övertygad om att resultat på nationella prov inte kan ge någon heltäckande bild av kunskapsresultaten på en skola. Jag ser fram emot att läsa den bok som Bengt Persson, professor i specialpedagogik, håller på att skriva om arbetet på Nossebro skola (om jag förstått rätt).

”Vi har indoktrinerats av frågetävlingar i TV som har påverkat vår uppfattning om vad offentlig utbildning bör vara.” Så skriver Howard Gardner i sin bok Den bildade människan.

Vi blandar ihop verklig kunskap och förståelse med något som man kan tävla i. Får mig att tänka på På spåret, som är den enda TV-frågetävling jag gillar. Jag tror det har att göra med att man inte bara ställer en massa faktafrågor utan att det också krävs slutledningsförmåga, förmåga att se samband, lösa gåtor och vara lite klurig för att räkna ut resmål och vem det är som söks i momentet Vem där?.  Det krävs helt enkelt att man inte bara är allmänbildad utan också att man kan tänka och dra slutsatser. Precis som i verkliga livet.

30 procent av alla föräldrar ruskar eller skakar sina barn och uppger att det beror på stress. Det framkommer av en rapport framställd av Stiftelsen Allmänna barnhuset.

Eftersom siffran för bara elva år sedan låg på betydligt lägre 12 procent och jag misstänker att stressen i samhället inte har ökat så lavinartat sedan dess tror jag något annat ligger bakom. Nämligen vår attityd till barn och till att straffa barn. Skämskuddar, kvarsittning och time-out gör något med vår syn på vad som är okej barnuppfostran och inte.

Om det är i sin ordning att straffa barn psykiskt så varför inte fysiskt? Antagligen tänker vi inte så medvetet men om man börjar se på barns beteenden som något som kan straffas bort så har vi ju redan accepterat själva straffandet. Steget till fysiskt bestraffning har helt enkelt blivit mycket kortare att ta.

Jag har nu fått beskedet från tidskriften Mana att de inte plockat bort några artiklar från sitt arkiv. Och hur jag än letar hittar jag inga där de kallar skolpolitiken för ”fascistisk”. Att Demirbag-Sten skyller på Mana var antagligen väldigt uttänkt från hennes sida eftersom de redan fått sin trovärdighet kraftigt ifrågasatt de senaste åren. Kanske har det ifrågasättandet skett med rätta (jag har inte satt mig in i det), men jag finner det ändå troligare att Demirbag-Sten bara drog till med något när hon konfronterades med sina hafsigt ihopkomna påståenden.

För ett par år sedan fick jag anledning att skriva en krönika om hur man på ledarsidor kan tillåta sig att påstå lite vad som helst eftersom man aldrig tar in repliker på samma sida. Mycket av det jag skriver där stämmer lika bra denna gång. Det som gör det hela lite extra pikant denna gång är att Demirbag-Stens krönika handlar om vikten av att hålla en sansad ton i debatter. Hon framställer alltså sig själv som sansad och balanserad, vilket naturligtvis ger extra trovärdighet åt hennes anklagelser mot kulturjournalister, samtidigt som hon ljuger rätt upp och ned.

I en krönika i GP förra veckan skrev Dilsa-Demirbag-Sten ”När vänsterdebattörer, med en viss koncentration till landets kultursidor, utan att blinka talar om Jan Björklunds skolpolitik som fascistisk, slutar jag att läsa.”

Va, tänkte jag, hur har jag kunnat missa detta? Ett flertal kulturjournalister har alltså påstått att skolpolitiken är ”fascistisk”. 

Eller om sanningen ska fram så tänkte jag väl snarare: okej, here we go again, vilda anklagelser utan substans mot dem som vågar ifrågasätta den förda skolpolitiken.

Så efter att ha googlat och inte hittat några kulturartiklar där skolpolitiken kallades för fascistisk så mejlade jag Demirbag-Sten och frågade artigt om hon kunde hjälpa mig ned hänvisningar till de åsyftade citaten. Jag väntade och väntade men fick inget svar. Först efter att jag mejlat igen fick jag följande svar:

”sorry för sent svar. En hel del att göra. Kulturtidskriften Mana har likställt JB:s politik med fascism (var en populär jämförelse förra mandatperioden). Går att söka i Manas arkiv, om de inte har tagit bort det nu.”

”Landets kultursidor” visade sig alltså vara liktydigt med ”liten kulturtidskrift på vänsterkanten”. Sanningen var det visst inte så noga med när Jan Björklunds kritiker skulle näpsas. Jag gissar att när målet är att avskräcka folk från att läsa kritik av skolpolitiken så känns det som en bra metod att framställa kritikerna som rabiata och oresonliga galningar som kallar saker för fascism lite hur som helst.

Tråkigt, för jag hade väntat mig lite mer av en annars ofta vettig debattör som Demirbag-Sten.

Jag har för övrigt sökt i Manas arkiv men inte hittat några artiklar där de kallas skolpolitiken för fascistisk. Kanske har de plockat bort just de artiklarna, kanske fanns även de bara i Demirbag-Stens fantasi.