Idrotten slukar och förbrukar

’Minns ni Charlotte Kallas spurt?’ ’Kommer ni ihåg hur det såg ut när Tomas Brolin bröt foten?’ ’Hörde ni att Karolina Klüft tävlade trots en svår stukning – och vann?’ Idrottarna är föremål för vår tids hjältedyrkan och deras bravader blir till myter vi berättar för varandra. Den sedelärande knorren: kämpa tills du stupar för ditt lags eller lands ära, och till folkets underhållnings fromma.

Den klarast lysande stjärnan på den svenska hjältehimlen idag är kanske Zlatan Ibrahimovic. För några år sedan hyllades hans självbiografi Jag är Zlatan i alla tonarter. Mitt intryck av honom var det av en aggressiv diva och läsningen erbjöd ingen annan bild. Det är ett oupphörligt skrytande och egoboostande boken igenom. Zlatan slåss, hotar och förtrycker och verkar inte se några större problem med det. Det ingår i hans stil, det är en del av fotbollen, andra förtjänar vad han utsätter dem för.

Nu har Zlatans barndomsvän Tony Flygare också kommit ut med en självbiografi, författad tillsammans med journalisten Daniel Nilsson-Padilla. En gång var jag större än Zlatan lyder titeln och boken är ett frosseri i Zlatananekdoter, men också i självförhärligande och självömkan. Tony Flygare spelade som tonåring i Malmö FF och ansågs som en mer lovande spelare än kompisen Zlatan. Det var honom klubben satsade på och det gick bara bättre och bättre. Tills det plötsligt började gå sämre och sämre. Enligt Tony Flygare började det med att han frystes ut som artonåring, efter en missad straffspark i en avgörande match, och han flyttades ner från a-laget till ungdomslaget. När hans agent försökte hitta möjligheter i andra lag vägrade Malmö FF att släppa honom. Ett antal skador och vändor i olika smålag senare befann sig Tony Flygare på samhällets botten i stället för i något välrenommerat lag ute i Europa. Alltför illa rustad för en verklighet utan hjälteskap spelade han bort sina pengar, blev hemlös och pantade flaskor för att kunna köpa mat.

Tony Flygare och Zlatan Ibrahimovic verkar vara av samma skrot och korn och deras böcker är skrivna i liknande stil. På så vis blir det tydligt att stark vilja, stor talang, beredskap att offra allt och en extrem kärlek till fotboll lika gärna kan leda till rännstenen som till framgång. Det är en bild som går dåligt ihop med de där myterna men som antagligen är minst lika sann – och mycket viktigare att berätta. För vad är det egentligen vi fostrar våra unga till inom idrotten?

Frekvent påstås sportande skapa gemenskap och göra unga till socialt kompetenta människor. Enligt Stefan Wagnsson, doktor i idrottsvetenskap vid universitetet i Karlstad, stämmer inte det. Hans studie Föreningsidrott som socialisationsmiljö: en studie av idrottens betydelse för barns och ungdomars psykosociala utveckling bygger på enkätsvar från sammanlagt över tusen elever mellan 10 och 18 år. De visar att idrottande tioåringar begår fler prosociala handlingar (som att hjälpa andra eller försöka förbättra stämningen) än ickeidrottande, men skillnaden är liten. Vid tretton års ålder är skillnaden utraderad eftersom idrottarna sjunkit till ickeidrottarnas nivå. En slutsats man skulle kunna dra av det är att ”prosociala barn” i större utsträckning söker sig till idrotten, som efterhand tyvärr bidrar till att ta det ur dem. När det gäller antisociala handlingar syns inte några skillnader att tala om men det är värt att notera att om man är resultatorienterad så ökar risken för antisociala handlingar. Och idrotten är som bekant i hög grad just resultatorienterad, mer så ju äldre man blir.

Enligt Wagnssons studie slutar många unga att idrotta för att de inte trivs med kompisarna, upplever för hög press att prestera, inte tycker om sin tränare, inte anser sig vara tillräckligt duktiga eller för att det är för dyrt. Wagnsson skriver: ” Idrottsmiljön kan (…) ses som en social selektionsarena, där barn och ungdomar som inte har de dispositioner som eftersträvas inom idrotten eller i en specifik idrottsgren sorteras ut. Kvar inom idrotten blir då de barn och ungdomar som enligt det rådande sociala fältets norm-, regel- och värderingssystem, har de rätta egenskaperna.”

Idrotten riskerar alltså att göra unga till sämre människor och selektera bort alla som inte passar in i de snäva ideal som råder.

Visst går det att vara fokuserad på prestation och resultat och samtidigt vara empatisk men det går inte att bortse från att idrottande för väldigt många unga i praktiken innebär en träning i att se andra förlora eller sorteras bort och bli ledsna – och lära sig strunta i det. Idrotten introducerar oss i att utnyttja andra för att själva nå så långt som möjligt och visar inte sällan att om du är en tillräckligt framgångsrik så är det okej att bete sig illa. Den som inte själv är stjärna, och inte heller är en tillräckligt bra hjälp för de duktigaste att nå bra resultat, riskerar att förr eller senare obarmhärtigt hamna utanför, för att så småningom antingen tröttna på idrott eller frysas ut. Jag kan rekommendera Utbildningsradions serie Idrottens himmel och helvete (går att hitta på deras web) för den som vill ta del av mer i ämnet.

I en värld som bygger hjältar finns också alltid förlorare. Om dem skrivs sällan böcker och där utgör Tony Flygares bok ett intressant undantag. Men vem hade velat läsa om hans historia inte kunnat speglas i Zlatans? Och vem kommer någonsin skriva historien om den som kastats på sophögen redan som trettonåring? Idrottshjältarnas väg mot toppen kantas av barn och unga som inte dög, som tvingades sluta på grund av svåra skador eller som slogs ut av den allt för stora psykiska pressen. Så vad gör egentligen idrotten med vår människosyn och vår interaktion med andra? Uppväger verkligen en Zlatan Ibrahimovic en Tony Flygare, eller alla ledsna och utsorterade barn och tonåringar?

Idrottens värld slukar och förbrukar unga. Har man enorm tur i kombination med en enorm skicklighet kan man bli en Zlatan men oddsen för det är försvinnande små. Risken att bli utspottad, nedtrampad eller lämnad åt sitt öde är betydligt större och det behöver vi diskutera mycket, mycket mer.

Idrott skapar aggression

”Det som imponerade mest på mig var helt enkelt att de flesta männen omkring mig hatade alltsammans, hatade av hela sitt hjärta. Såvitt jag förstod var det ingen som tyckte någonting var roligt, i den mening jag lade i ordet, under hela eftermiddagen. Inom några minuter efter avspark flammande ilskan upp (’Du är en KLÅPARE, Gould, Han är en KLÅPARE!’, ’Hundra pund i veckan? HUNDRA PUND I VECKAN! Det borde jag få som tittar på dig.’); Och i takt med att matchen fortskred förvandlades ilskan till vrede för att sedan stelna till dystert tigande missnöje.”

Så beskriver den engelske författaren Nick Hornby i boken Fever pitch sitt första besök på en fotbollsmatch som tolvåring. Och erfarenheten gav mersmak. När han inte långt senare stöter på konkurrerande fans berättar han att ”jag hatade dem som jag aldrig förr hade hatat främlingar”.

Ruset av vi-känsla är starkt när man i grupp tillåts avsky en annan grupp, och för den som låtit sig dras med är det självklart frestande att rättfärdiga det som skänkt kicken.

Ett återkommande argument till försvar för aggressiviteten som omger fotbollen är att den hjälper till att kanalisera frustration vi redan känner, och som skulle få ett mer våldsamt förlopp om vi släppte fram den i andra sammanhang. Idén kommer ursprungligen från Aristoteles tanke om katharsis; genom att se tragiska dramer skulle vi kunna frigöra oss från obehagliga känslor. Psykoanalytikern Sigmund Freud och etologen Konrad Lorentz påstod långt senare att aggression är en del av människans natur och att vi därför måste hitta acceptabla sätt att få den ur oss. Att delta i, eller se på kontrollerade sammandrabbningar, som sport, ansågs bidra till att minska våldsamma konflikter i samhället.

Teorin om idrottens katharsiseffekt har blivit mycket omhuldad och återkommer regelbundet när idrottens aggressionsproblem diskuteras, men det mesta pekar på att det i själva verket är precis tvärtom. Forskare som socialpsykologerna Albert Bandura och Michael B. Quanty visade redan på 70-talet att idrottande och kontrollerade urladdningar inte kanaliserar aggression, utan skapar den. Konrad Lorentz tog så småningom själv avstånd från sin teori och modernare forskning har också funnit den felaktig.

En annan mycket livskraftig tanke i sportsammanhang är den om idrottens förbrödrande effekt.

Man kan smaka lite på ordet. Det vilar ett storslaget anspråk över det, som handlar om fred, internationell gemenskap och potential att överbrygga klyftor och skapa nya nära band mellan människor. Självaste Kofi Annan har hänvisat till idrottens fantastiska förmåga att ena människor. Men har det bäring i verkligheten? I sin informationsbroschyr Introduction to sport for development and peace

hyllar FN-organet Sport för utveckling och fred idrottens förbrödrande förmåga men några hänvisningar till forskning ges inte och i slutet kommer en liten brasklapp: sport kan också föra med sig en hel del problem – som aggression, våld och fusk.

”Amerikansk idrotts sanna uppgift är att förbereda unga människor för krig”, hävdade den amerikanske presidenten Dwight D Eisenhower, och han är långt ifrån ensam om att se kopplingen mellan idrottens och militärens ideal.

Det är, enligt vad jag kan hitta, mycket lite som tyder på att idrotten har någon förbrödrande effekt, vare sig på internationell eller nationell nivå.

I juli 2013, mitt under pågående säsong, fick ett foto på Hammarbys och Djurgårdens spelare stor uppmärksamhet på sociala medier och orsakade en storm av kritik och okvädingsord. Männen stod varannan djurgårdare, varannan hammarbyare med armarna om varandras axlar. Reaktionerna från fansen på sociala medier: ”Ni pissar oss i ansiktet, varför?”, ”Tack för att ni fick mig att spy.” ”Vad i helvete håller ni på med Hammarby Fotboll? Vill ni marginalisera er från supportrarna och vara en nöjesprodukt?? Fy fan…”

Skärrade tränare intervjuades i Aftonbladet och ifrågasatte det egna initiativet och det gick att ana hot och hat som skäl. Hammarbys tränare förklarade att ”det finns en känslighet och det är klart om man väljer att tolka bilden som att vi uttrycker någon slags kärlek till Dif, eller dem till oss, så blir det fel.”

 

Både eget idrottande och ett gemensamt intresse för att titta på sport kan ge nya vänner. Det är gott så men det gör knappast idrotten förtjänt av att kallas förbrödrande. Särskilt inte i jämförelse med sådant som interkulturella utbyten, hjälpverksamhet eller arbete med samhällsstärkande projekt, som det också finns en hel del föreningar som ägnar sig åt. På en ”förbrödringsskala” skulle jag gissa att just idrott kommer väldigt långt ner. Ändå avkrävs idrotten aldrig några bevis för de storvulna anspråken. Rationella argument och konstruktiv kritik tillbakavisas med vilda känslostormar och inte sällan hot.

Den som vågar sig på att ifrågasätta fotbollens inneboende godhet kan få höra att de ska hålla tyst, för de kan inte förstå. Bara den som fanatiskt älskar fotboll har rätt att uttala sig. Kanske det är en förklaring till att vi fortfarande inte har några svar på hur vi ska komma tillrätta med idrottsaggression och fotbollsvåld.

 

I OBS i P1 igår.

Idrott kanaliserar inte aggression, den skapar.

Mitt inlägg i fotbollsvåldsdebatten, i Obs i P1.

 

”Den som vågar sig på att ifrågasätta fotbollens inneboende godhet kan få höra att de ska hålla tyst, för de kan inte förstå. Bara den som fanatiskt älskar fotboll har rätt att uttala sig. Kanske det är en förklaring till att vi fortfarande inte har några svar på hur vi ska komma tillrätta med idrottsaggression och fotbollsvåld.”