’Minns ni Charlotte Kallas spurt?’ ’Kommer ni ihåg hur det såg ut när Tomas Brolin bröt foten?’ ’Hörde ni att Karolina Klüft tävlade trots en svår stukning – och vann?’ Idrottarna är föremål för vår tids hjältedyrkan och deras bravader blir till myter vi berättar för varandra. Den sedelärande knorren: kämpa tills du stupar för ditt lags eller lands ära, och till folkets underhållnings fromma.
Den klarast lysande stjärnan på den svenska hjältehimlen idag är kanske Zlatan Ibrahimovic. För några år sedan hyllades hans självbiografi Jag är Zlatan i alla tonarter. Mitt intryck av honom var det av en aggressiv diva och läsningen erbjöd ingen annan bild. Det är ett oupphörligt skrytande och egoboostande boken igenom. Zlatan slåss, hotar och förtrycker och verkar inte se några större problem med det. Det ingår i hans stil, det är en del av fotbollen, andra förtjänar vad han utsätter dem för.
Nu har Zlatans barndomsvän Tony Flygare också kommit ut med en självbiografi, författad tillsammans med journalisten Daniel Nilsson-Padilla. En gång var jag större än Zlatan lyder titeln och boken är ett frosseri i Zlatananekdoter, men också i självförhärligande och självömkan. Tony Flygare spelade som tonåring i Malmö FF och ansågs som en mer lovande spelare än kompisen Zlatan. Det var honom klubben satsade på och det gick bara bättre och bättre. Tills det plötsligt började gå sämre och sämre. Enligt Tony Flygare började det med att han frystes ut som artonåring, efter en missad straffspark i en avgörande match, och han flyttades ner från a-laget till ungdomslaget. När hans agent försökte hitta möjligheter i andra lag vägrade Malmö FF att släppa honom. Ett antal skador och vändor i olika smålag senare befann sig Tony Flygare på samhällets botten i stället för i något välrenommerat lag ute i Europa. Alltför illa rustad för en verklighet utan hjälteskap spelade han bort sina pengar, blev hemlös och pantade flaskor för att kunna köpa mat.
Tony Flygare och Zlatan Ibrahimovic verkar vara av samma skrot och korn och deras böcker är skrivna i liknande stil. På så vis blir det tydligt att stark vilja, stor talang, beredskap att offra allt och en extrem kärlek till fotboll lika gärna kan leda till rännstenen som till framgång. Det är en bild som går dåligt ihop med de där myterna men som antagligen är minst lika sann – och mycket viktigare att berätta. För vad är det egentligen vi fostrar våra unga till inom idrotten?
Frekvent påstås sportande skapa gemenskap och göra unga till socialt kompetenta människor. Enligt Stefan Wagnsson, doktor i idrottsvetenskap vid universitetet i Karlstad, stämmer inte det. Hans studie Föreningsidrott som socialisationsmiljö: en studie av idrottens betydelse för barns och ungdomars psykosociala utveckling bygger på enkätsvar från sammanlagt över tusen elever mellan 10 och 18 år. De visar att idrottande tioåringar begår fler prosociala handlingar (som att hjälpa andra eller försöka förbättra stämningen) än ickeidrottande, men skillnaden är liten. Vid tretton års ålder är skillnaden utraderad eftersom idrottarna sjunkit till ickeidrottarnas nivå. En slutsats man skulle kunna dra av det är att ”prosociala barn” i större utsträckning söker sig till idrotten, som efterhand tyvärr bidrar till att ta det ur dem. När det gäller antisociala handlingar syns inte några skillnader att tala om men det är värt att notera att om man är resultatorienterad så ökar risken för antisociala handlingar. Och idrotten är som bekant i hög grad just resultatorienterad, mer så ju äldre man blir.
Enligt Wagnssons studie slutar många unga att idrotta för att de inte trivs med kompisarna, upplever för hög press att prestera, inte tycker om sin tränare, inte anser sig vara tillräckligt duktiga eller för att det är för dyrt. Wagnsson skriver: ” Idrottsmiljön kan (…) ses som en social selektionsarena, där barn och ungdomar som inte har de dispositioner som eftersträvas inom idrotten eller i en specifik idrottsgren sorteras ut. Kvar inom idrotten blir då de barn och ungdomar som enligt det rådande sociala fältets norm-, regel- och värderingssystem, har de rätta egenskaperna.”
Idrotten riskerar alltså att göra unga till sämre människor och selektera bort alla som inte passar in i de snäva ideal som råder.
Visst går det att vara fokuserad på prestation och resultat och samtidigt vara empatisk men det går inte att bortse från att idrottande för väldigt många unga i praktiken innebär en träning i att se andra förlora eller sorteras bort och bli ledsna – och lära sig strunta i det. Idrotten introducerar oss i att utnyttja andra för att själva nå så långt som möjligt och visar inte sällan att om du är en tillräckligt framgångsrik så är det okej att bete sig illa. Den som inte själv är stjärna, och inte heller är en tillräckligt bra hjälp för de duktigaste att nå bra resultat, riskerar att förr eller senare obarmhärtigt hamna utanför, för att så småningom antingen tröttna på idrott eller frysas ut. Jag kan rekommendera Utbildningsradions serie Idrottens himmel och helvete (går att hitta på deras web) för den som vill ta del av mer i ämnet.
I en värld som bygger hjältar finns också alltid förlorare. Om dem skrivs sällan böcker och där utgör Tony Flygares bok ett intressant undantag. Men vem hade velat läsa om hans historia inte kunnat speglas i Zlatans? Och vem kommer någonsin skriva historien om den som kastats på sophögen redan som trettonåring? Idrottshjältarnas väg mot toppen kantas av barn och unga som inte dög, som tvingades sluta på grund av svåra skador eller som slogs ut av den allt för stora psykiska pressen. Så vad gör egentligen idrotten med vår människosyn och vår interaktion med andra? Uppväger verkligen en Zlatan Ibrahimovic en Tony Flygare, eller alla ledsna och utsorterade barn och tonåringar?
Idrottens värld slukar och förbrukar unga. Har man enorm tur i kombination med en enorm skicklighet kan man bli en Zlatan men oddsen för det är försvinnande små. Risken att bli utspottad, nedtrampad eller lämnad åt sitt öde är betydligt större och det behöver vi diskutera mycket, mycket mer.