Marit Paulsens bok om att vi måste fortsätta äta besprutad och konstgödslad mat, annars svälter de fattiga, har fått mycket uppmärksamhet den senaste veckan. Om den medielogik och gängse mediedramaturgi som gör att hon okritiskt släpps fram i medierna skrev jag en krönika för GP, som var inne igår. I den skriver jag bland annat så här:

”Balans, tycks de flesta journalister anse, uppnås bäst genom att två personer som står så långt ifrån varandra som möjligt ställs emot varandra. Så förleds läsarna att tro att sanningen ligger nånstans mittemellan. Men Stockholm ligger inte i Finland bara för att man hittar en person som påstår att det ligger i Ryssland och en som säger att det ligger i Sverige. Det finns sanningar att söka och avslöjanden att göra. Det är bara det att sådant kostar pengar, tar tid och gör sig kanske inte lika bra på löpet.”

”Men vad har Marit Paulsen för anledning att säga sådant om det inte stämmer?” frågade en kompis. Tja, jag kan tänka mig flera skäl. Till exempel att hon ställer upp i EU-valet i juni och gärna vill ha uppmärksamhet, och att hävda att svenska folket blivit lurat och man själv är den stora avslöjaren och sanningssägaren brukar ju funka finfint. Populism brukar sådant kallas med ett annat ord. Mer om Marit Paulsen kan man förresten läsa här.