Mycket har redan skrivits och sagts om hur det politiska engagemanget har ändrat form. Människor i allmänhet är inte mindre politiskt intresserade eller engagerade än tidigare men i stället för att gå med i ett parti skriver man på upprop, går med i demonstrationer, deltar i köpbojkotter, går med i Facebook-grupper eller skapar samhällskritiska bloggar. Man nätverkar eller stöttar enfråge-organisationer. Dessa påtryckargrupper är en del av det som Rosanvallon kallar för ”motdemokratin” – som utgör en viktig faktor för att den institutionaliserade demokratin ska förbli just demokratisk. De fungerar som demokratins vakthundar och Rosanvallon gör historiska tillbakablickar för att visa hur denna ”motdemokrati” – både den institutionaliserade i form av exempelvis domstolar och den mer spontant folkliga – hela tiden spelat mycket stor roll för utvecklingen av samhällen och den representativa demokratin.

(…) Det är i allra högsta grad lovvärt – och för samhället helt nödvändigt – med starkt engagemang i sakfrågor men det kan vara bra att öppna ögonen för de effekter en snäv inställning till politik också kan ge upphov till. Det finns en risk att politiken går från att handla om vägval för framtiden till att hantera en lång räcka av frågor som är stora i stunden men ganska obetydliga i det långa loppet. Se bara på politikens oförmåga att hantera klimatkrisen. Samtidigt är det kanske just miljöns påtryckargrupper som kan få politiken att ändra kurs.

De motdemokratiska krafterna av i dag pendlar enligt Rosanvallon mellan ”ett positivt och aktivt medborgarskap och en cynisk inställning till politiken som ibland gränsar till ren nihilism”. Och när vi höjer vår röst gör vi det framför allt i form av protester. Somliga medborgare riskerar att förvandlas till politiska konsumenter som vägrar ta sin del av ansvaret för formandet av vårt framtida samhälle. Mediernas roll blir här ofta att förytliga och ytterligare rycka lös sakfrågorna i stället för att hjälpa till att placera in dem i ett större ideologiskt sammanhang och är det något jag saknar i Rosanvallons bok så är det ett djupare resonemang kring mediernas roll för politikens förytligande.

Själv tycker jag att ett närmast övertydligt uttryck för den förändrade politiksyn som Rosanvallon beskriver var när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Facebook exploderade av upprop och grupper, tidningarna av upprörda insändare, internet av kamplystna bloggare och det hölls demonstrationer och debatter men det mesta handlade om hur man skulle motarbeta Sverigedemokraterna, inte om hur vi ska forma ett samhälle som gör Sverigedemokraterna överflödiga. Vår vilja att protestera mot allt vi uppfattar som fel kan vara nog så lovvärd men leder oss tyvärr inte alltid framåt.

Läs hela min recension av Rosanvallons Motdemokratin i GP.