Sista avsnittet av SVT:s Klass 9A sändes igår. Serien har fått mycket kritik för att vara förnedrings-TV och jag instämmer. Att göra dokusåpa av en massa människors vardag och utsätta dem för en närgången granskning av så känsliga saker som kunskapsnivå och yrkesutövning är nog snudd på omöjligt utan att också kränka några av dem som skildras.
TV-dramaturgin i en dokusåpa bygger på att det ska finnas motsättningar, tydliga vändpunkter och problem att kretsa kring. Jag har ibland tyckt att det varit obehagligt att se hur Stavros Louca snällt varit med och ”gjort TV” genom att exempevis utlova att sluta som lärare om inte han kunde höja en elev till VG på två timmar (extremt oseriöst att som lärare gå in i en undervisningssituation med sådana förutsättningar) eller genom att sucka och stånka öppet över matteläraren Johnnys tillkortakommanden. Så gör ingen god pedagog – vare sig det är barn eller vuxna man ska undervisa.
Men samtidigt har jag följt serien med intresse. Jag har tyckt om idén att skildra att alla lärare kan utvecklas med rätt guidning. Programmakarna har varit mycket skickliga på att visa att alla elever har potential att lyckas och att de tycker om att lära sig, om förutsättningarna är de rätta. Alla, både lärare, ”superpedagoger”, rektor och elever, tycks ha gått in i projektet med de bästa intentioner. Serien har givit goda chanser för ökad förståelse för att god undervisning handlar minst lika mycket om att bygga relationer som om att kunna förmedla ett ämnesinnehåll. Jag tror att den delvis har kunnat fungera folkbildande kring skolfrågor.
Min främsta invändning (om man bortser från de alltför närgånga och kränkande scenerna) rör de snäva ramar som serien hållit sig inom. Målet för vad som skulle åstadkommas var satt från början: höga betyg – inte mer demokratiska människor med större förmåga att känna empati eller lust att arbeta för en bättre värld. Och formerna för skolan ifrågasattes aldrig: varje ämne prydligt sorterat för sig, i tydligt avgränsade arbetspass på fasta tider och utifrån ett uppifrån beslutat innehåll. Det finns gränser för hur långt man kan nå med en sådan skola.
Thomas Holmqvist tilläts visserligen lyfta fram att det också finns sociala mål för skolan att arbeta med och Gunilla Hammar introducerade eleverna för litteratursamtal där de fick analysera och reflektera kring skönlitteratur. Men i stort sett gav serien intryck av att det som räknas är faktakunskaper och att skolans existensberättigande ligger i att producera människor som lätt kan få arbete senare i livet. Skolans demokratiuppdrag, att skolan också ska förmedla kunskaper om hur man mår bra, fungerar i grupp, blir kreativ, lär sig ifrågasätta – allt detta hamnade i skymundan för Arkimedes princip och rättstavning. Synd.
Eva-Lotta Hultén 
Har arbetat på skolan i fråga. Min största oro redan innan Svt dök upp, var den aspekt du lyfter fram, fokus i undervisningen på mål och betyg. Och inte blev det mindre av detta när de tre superpedagogerna deltog.Tror inte som du, att detta är en framkomlig väg när det gäller våra barns framtid.
Slutade frivilligt i julas, då jag inte kan stå upp för den svenska skolan längre.
GillaGilla
Tack för denna kloka reflektion. Jag blir alltid så glad när den som belyser företeelser i media inte av ”dramaturgiska skäl” ser allt i svartvitt!!
– Sedan tror jag att vi ser olika på hur mycket man behöver gnugga vissa typer av kunskaper i skolan för att de ska fastna och gå att använda – gör man det inte tidigt så fixar man det inte senare.
– Ändå! En levande diskussion med skolfolk inblandade som faktiskt GÖR något åt att kunskapsnivåerna lär sjunka. Yes! Tack! Mer! .-) Berätta gärna mer också om inspirerande exempel.
GillaGilla
Lillemor: Tack för din kommentar. Men utveckla gärna vad det är du menar att jag påstår är en framkomlig väg och som du inte håller med om.
Anna: Jag ska definitivt försöka leta fram fler positiva exempel – har redan några sådana artiklar på gång. Och tack för glada tillrop!
GillaGilla
Tror att det blev ett språkligt missförstånd.Jag håller med dig i allt du skriver.Efter ett långt liv i skolan, så vet jag när vi lyckades. Naturligtvis är det en mängd faktorer som bidragit till nerförsbacken.Framförallt har samhället förändrats och därmed föräldraroll som lärarroll.Ändå kräver inlärning samma fokus och idogt arbete då som nu. Skolan och samhället saknar den arbetsron idag.Lärarutbildningen kom på villovägar och lärare undervisade i ämnen de inte var utbildade för.”Eget arbete”,sänkte många barn.Det går att radda upp en mängd orsaker till dagens läge. Kommunala politikers inblandning med nya direktiv varje läsår har stört, liksom allt påtvingat dokumenterande vid datorn.
Den utökade arbetsbördan utanför lektionssalen har gett en mer och mer teoretisk skola med påläsning och skriftliga prov.Små barn behöver traggla baskunskaper och äldre barn behöver se sig själva i en större värld som innerymmer allt du eftersöker i ditt inlägg. Har tagit del av de nya kursplanerna och ser att de i skrivningarna ger möjlighet till ett mer kreativt arbetssätt för eleverna.Låt oss hoppas att skolan kan gå mot ett kreativt flöde och inte en fyrkantig prov-målskola.
mvh
Lillemor
GillaGilla
Mer kreativt flöde och mindre provskola låter bra!
GillaGilla