Färre snajdiga oneliners och mer samtal tack.

De senaste åren har jag flera gånger blivit uppringd av personer som arbetar med olika debattprogram i TV. De har varit stressade och har oftast velat att jag ska komma samma kväll eller möjligen dagen därpå. I rasande tempo har de förhört mig om vad jag har för åsikter och ibland har deras intresse svalnat snabbt: ”Okej … vi ringer upp dig lite senare” – vilket de sedan inte gjort. Men oftast är det jag som har tackat nej.

I debattprogram är diskussionen i sig för det mesta viktigare än relevansen i argumenten och att vara tvärsäker är den främsta merit en debattör tycks kunna ha. Allra bäst verkar det anses bli om man kan fixa fram två personer som tycker så olika som möjligt och få dem att börja bråka. Nästan vem som helst kan framstå som en idiot med sådana förutsättningar och nästan vilket ämne som helst kan reduceras till pajkastning.

Man kan jämföra med hur P1:s radioprogram Filosofiska rummet vanligen byggs upp. Två eller tre personer bjuds in till studion där en påläst och intresserad programledare både ställer frågor, lyfter hypoteser och själv deltar i samtalet. Ämnet står i centrum och genom sina kunskaper bidrar de inbjudna gästerna till att fördjupa, bredda och nyansera. Också i Filosofiska rummet kan gästerna ibland ha helt motsatta åsikter men alla tillåts prata till punkt och ingen kränker någon annan. Utgångspunkten tycks vara att lyssnarna är kloka personer som vill bli ännu klokare. Samtidigt förs samtalet hela tiden på ett sådant sätt att alla ska kunna förstå vad det handlar om, även när ämnena är svåra.

Debattprogram handlar mycket sällan om att vrida och vända på något ämne för att nå fram till nya insikter, eller om att fördjupa frågeställningar, de handlar om att göra bra TV. Och bra TV tycks av någon anledning i debattsammanhang närmast vara jämställt med att de inblandade är förbannade, avbryter varandra och är snajdiga på oneliners. Men jag är inte intresserad av bråk för bråkets egen skull och jag är inte intresserad av att bidra till att ”göra bra TV”. När debattprogrammen börjar utformas efter samma modell som Filosofiska rummet kanske det händer att jag tackar ja. Vårt samhälle behöver inte mer revirpinkande och gapighet utan mer samtal.

Som krönika i LO-tidningen i fredags.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s