På en skola med alternativ pedagogik träffar jag Peter som går i åttan. Efter att ha vantrivts i sex år i en vanlig skola bytte han och när jag frågar vad som är bäst med hans nya skola utbrister han lyckligt: »Det är friheten! Här finns fan en sån enorm frihet alltså!»  Jag har träffat många elever som Peter, som i den vanliga skolan långsamt kvävts och förminskats. Jag har själv undervisat några av dem som lärarvikarie. De hänger håglöst med kompisar i korridoren eller ligger utslagna över bänkarna och tycks inte bry sig om vad som händer omkring dem. De har resignerat och något i dem tycks ha dött.

Utöver elever som Peter har jag också träffat många duktiga flickor med höga betyg vars enda drömmar tycks handla om att någon gång få lämna skolan och börja leva; de ska bara pressa sig själva några år till.  Jag var själv en av dem. Innan jag började i skolan var jag ett nyfiket, aktivt och temperamentsfullt barn. Efter tolv år  spottades jag ut som en tämligen apatisk nittonåring utan någon som helst önskan om att lära mig något alls. Det tog flera år innan nyfikenheten började återvända, och ett behov av att förstå samband och dra slutsatser om hur världen är beskaffad uppstod. Det som krävdes var utrymme för verkliga möten och samtal, tid att tänka en tanke till slut och att slippa tävlings- och prestationshets.

I många klassrum tycks tyvärr inte särskilt mycket ha förändrats sedan jag själv gick i skolan och fortfarande riskerar alltför många barn att få skolskador som kan ta decennier att reparera.

Är barn förslavade? I Barnet – den sista slaven, menade den finländske hjärnforskaren Matti Bergström att våra skolor har blivit träningsanstalter där barn förtrycks och övas i att tillgodose vuxnas syften. Tanken att vår uppfostran och utbildning av barn är en form av slaveri kan kännas långsökt och stötande. Vi uppfostrar och utbildar ju med de bästa intentioner. Men slaveriet av barn är högst verkligt och består i ett undertryckande av deras självständiga tänkande och livsvilja och en stöld av deras tid och uppmärksamhet. Det sker inte hela tiden eller överallt, vare sig i skolan eller utanför, men vår syn på barn som ägodelar genomsyrar vårt förhållningssätt till dem och de institutioner som skapats för att utbilda dem. Det krävs oerhört mycket av föräldrar och pedagoger för att klara att helt ställa sig över det. Jag är smärtsamt medveten om att jag själv hela tiden misslyckas. Barns egna mål med sitt liv och med att gå i skolan väger lätt i jämförelse med de mål vi vuxna ställer upp för dem.

När det vuxna samhällets krav och förväntningar sätts före barns rättigheter och behov sker det oftast i välvilja – vi anser oss veta vad barnet behöver och agerar utifrån det. Vi förtränger att barnet är en individ i sin egen rätt med dagliga behov av stimulans och av att känna att det har ett värde. Barnets tid ockuperas och tankeförmåga, fantasi och kreativitet styrs in i de av vuxna utsedda »rätta» banorna. Har vi rätt att göra så? Och vad är det vi förlorar?