För rapporten Först var det roligt, sen blev det tråkigt och sen vande man sig intervjuade forskarna Ingrid Pramling Samuelsson, Anna Klerfelt och Pia Williams Graneld barn om hur det var att börja i skolan. De flesta hade positiva förväntningar och verkade efter en termin också tycka att det var ganska roligt men det går att se ett tydligt mönster av att många av barnen blir alltmer styrda av andra i sina förehavanden. De insnävade möjligheterna förknippar de med att bli stora.  Förskolan innebar lek, frihet och valmöjligheter. Skolan är arbete, krav och olika former av villkor.  Att det skulle kunna vara annorlunda föresvävar dem inte. Frihet hör till småbarnsåren, att bli tillsagd vad man ska göra följer med att man blir större och börjar i skolan.

Några barn uttrycker också att det faktiskt inte varit särskilt kul att gå över från förskola till skola. Som Fredrika som förklarar att det först var roligt att börja i skolan, »sen så var det liksom inte roligt, man fick sitta still, sen så vänjer man sig vid det».

Kanske är det Fredrika uttrycker första steget i den utveckling som bara alltför många barn genomgår i skolan: de tappar sin lust att lära och sin motivation att gå i skolan men vänjer sig och ser det som normalt.

Pedagogikforskaren Joanna Giota är särskilt inriktad på motivationens betydelse för lärande och konstaterar att i förskolan är så gott som alla barn drivna av en inre motivation – de lär av lust och nyfikenhet. Redan i första klass har tio procent av eleverna övergått till att främst bli yttre motiverade – det vill säga att det är lusten att bli bekräftade och belönade av andra människor som driver dem. Sedan sjunker antalet inre motiverade hela vägen upp till nionde klass då majoriteten är främst yttre motiverade. Ju längre barn går i skolan desto mer styrda av andras förväntningar, belöningar eller bestraffningar blir de alltså.

Den svenska skolans styrdokument stadgar att eleverna ska ha inflytande över skolan och undervisningen. I Elevinflytande, svårighet eller möjlighet intervjuas lärare om elevinflytande. En lärare berättar:  »Sedan kan det komma elever med bra idéer som till exempel en hel dag med något ämne och så kan man känna att det låter bra, men så blir det inget mer. Då har man nästan dödat den initiativförmågan, ja jag hade en bra idé och vad hände med den – ingenting! Det tycker jag ofta händer att de kommer med bra, roliga idéer som vi inte riktigt kan verkställa eller har möjlighet, tid, ork eller så.» En annan säger: »om jag vore lika styrd som mina elever är i mitt arbete så skulle jag tycka att det var dötrist, det är ju faktiskt så.»

På många skolor är delaktighet och demokrati idag något man lär sig om, inte utövar själv, mer än under de ofta vuxenstyrda klassråden och elevråden. Under dem får eleverna tycka till om detaljer som inköp av nya fotbollar eller vilken mat som ska serveras på avslutningen. När jag i egenskap av kommunal skolpolitiker för några år sedan satt med på en skolas elevrådsmöte hade eleverna, som var mellan tretton och sexton år, fått frågor från rektorn som hon ville ha deras synpunkter på. Den mest brännande handlade om var skolans nya papperskorgar borde placeras. En av de saker de själva valde att diskutera var det faktum att skolan valt att ta bort pappershandukarna på toaletterna eftersom några elever spred runt dem i korridoren. Av mina allmänt hållna frågor framkom även ett par andra exempel på det som kallas kollektiv bestraffning och som är förbjudet att ägna sig åt i skolan. Det var enkelt att se att rektorn borde ha bett om elevernas synpunkter på helt andra saker än papperskorgar.

Självklart har jag också sett exempel som pekar i en annan riktning men tvärtemot intentionerna i skolans styrdokument upplever unga idag att deras inflytande i skolan minskar ju äldre de blir. En av de första åtgärder Jan Björklund vidtog var att stoppa de försök med mycket omfattande elevinflytande som prövades på ett antal gymnasieskolor runtom i landet. Lokala skolstyrelser med elevmajoritet hade inrättats på ett fyrtiotal skolor på initiativ av vänsterblocket 1996. När det löpte ut valde Björklund att avsluta utan utvärdering med motivationen att elever inte skall tillåtas bestämma över lärare. De lärare och rektorer som vill och aktivt försöker arbeta med elevernas möjligheter att utvecklas som självständiga, ansvarstagande demokrater arbetar i motvind.

Om man vänder sig till de pedagoger som varit nydanare, som exempelvis Maria Montessori, Loris Malaguzzi eller John Dewey, är det slående hur de samstämmigt ser på skolan som ett demokratiprojekt. Dewey skrev exempelvis: »Den grundläggande demokratiska friheten är tankefriheten och all den frihet till handling och erfarenhet som behövs för att skapa denna». Han menade att skolans uppgift är att hjälpa eleverna att ställa upp mål för sig och lära dem hur de kan förverkliga dem samt att kunna bedöma konsekvenserna av sina handlingar. Sedd så blir skolan en plats där lärare handleder elever i att bli demokratiska, ansvarstagande och kreativa samhällsmedborgare och där dessa erfarenheter levs varje dag.