”Hur många EU-ministrar behövs det för att skruva i en glödlampa? Ingen, för den lyser ändå, även om det är mörkt.” Historien drogs av Leif Pagrotsky under ett seminarium på bokmässan, som illustration till hur eurosamarbetet byggdes på blind tro snarare än underbyggda resonemang. Några ordentliga regler behövdes minsann inte eftersom euron skulle kitta samman Europas folk på ett sätt som gjorde ett misslyckande otänkbart. När välrenommerade amerikanska och asiatiska ekonomer varnade blev svaret enligt Pagrotsky ”De vill bara hålla Europa nere.” Inga motargument mot deras välunderbyggda kritik lades fram.

Ungefär i samma veva som eurosamarbetet skapades diskuterades också en annan ekonomisk fråga mycket hett: nämligen det som då kallades tobinskatt eller CTT och numera oftast bara kallas skatt på finansiella transaktioner. Då drevs frågan framför allt av organisationen attac som i media i stor utsträckning framställdes som en extremiströrelse med utopiska idéer. Men så, för några år sedan, började helt andra personer än aktivister på vänsterkanten att prata om CTT igen. Det var finanskrisen 2008 som medgav debattens pånyttfödelse. Hade krisen snällt klingat av hade frågan antagligen snabbt begravts igen men business as usual har ju inte riktigt velat infinna sig. Det ena landet efter det andra hamnar i djup kris och det har blivit allt svårare att fortsätta låtsas blind inför bristerna i dagens finansiella system. I går kom beskedet att EU-kommissionen nu lägger fram ett konkret förslag på en skatt på finansiella transaktioner. Skälet är att man vill ”säkra att den finansiella sektorn ger rättvisa och substantiella bidrag till offentliga finanser för att återbetala kostnaderna för krisen”. Plötsligt blev alltså en variant av den omöjliga tobinskatten både tänkbar och görbar. Antagligen eftersom en annan otänkbarhet – eurons sammanbrott, nu förvandlats till ett reellt hot och det behövs pengar för att rädda den europeiska ekonomin från total krasch.

Så mycket tydligare än så här kan det inte bli om man vill ge en bild av hur våra föreställningar om vad som är ”utopiskt” och ”omöjligt” begränsar oss och gör oss blinda för både stora problem och stora möjligheter att förändra världen. Nu krävs fritt och stort tänkande kring hur vi går vidare. Som Leif Pagrotsky formulerade det: ”Dagens läge är omöjligt, alla alternativ tycks också omöjliga och det finns ingen tydlig väg framåt.” Det bäddar för fortsatt turbulens men också för spännande nya (eller gamla) idéer om vi bara vågar närma oss dem förutsättningslöst.

 Som krönika i GP idag.