Sverige rasar i ännu en mätning. Problemet är bara att i just detta fall ställer sig vår regering antagligen positiv till raset. Det handlar nämligen om våra trygghetssystem.

Och så noterar jag (lite sent visserligen) att ännu en miljöorganisation har lämnat FSC. Det innebär att i FSC:s miljökammare finns nu bara två organisationer kvar, WWF och Sveriges ornitologiska förening. Som skäl för att lämna anger Jordens vänner bl a:  

”Idag är det främst de ekonomiskt starka aktörerna som har möjlighet att påverka reglerna. FSC:s breda förankring ser bra ut på pappret men i verkligheten hamnar de ekologiska intressena allt mer i bakgrunden.”

I min egen granskning av FSC konstaterade jag att enligt FSC:s tionde grundprincip ska plantageskogsbruk ”vara ett komplement till skötsel av naturliga skogar, och minska trycket mot dessa”. Av de internationella kriterierna framgår att till plantageskogsbruk räknas kalhyggesbruk enligt svensk modell. Alla som har den minsta inblick i svenskt skogsbruk vet att kalhyggesbruk inte är något komplement i Sverige – och det är det långt ifrån på FSC-certifierad mark heller (skillnaderna mellan svenskt FSC-skogsbruk och standardskogsbruk är mycket små). Jag tycker att Jordens vänner gjorde rätt som slutade legitimera det missbruk av FSC:s logga som sker idag.

Tanken med FSC är god och det finns fortfarande många kloka krafter kvar som faktiskt kämpar för att FSC ska betyda något men i dagsläget är FSC ”grönmålning av värsta sort” som en av mina intervjupersoner uttryckte det.