När jag som tjugoårig psykologistudent skulle intervjua några barn på en förskola frågade ett av dem vem jag var mamma till. Jag svarade att jag inte var mamma till någon. Barnet tittade förfärat på mig och frågade: ”Så du är inte mamma då? Är du ingenting?” För små barn är mamma bara mamma. En vuxen kvinna utan tillhörande barn kan då helt logiskt framstå som en obegriplighet. Det tar ett tag att inse att också de egna föräldrarna har ett helt liv före och bredvid det som har med en själv att göra. Flera av de tretton skribenterna i antologin Mor mamma morsan beskriver hur de som barn nyfiket men också med viss rädsla sökte efter mamman, rotade i handväskan, smygbetraktade när hon visade sig i någon av sina andra roller – vem var hon? Kunde hon vara något mer och annat än mamma?

Det som förenar mammor är att de fött eller på något sätt tagit på sig ansvaret för (minst) ett barn. De har också samma kulturella förväntningar på sig om vad det innebär att vara just mamma. Frågan är om det finns någon roll en människa kan spela som är mer bemängd med förutfattade meningar och föreställningar än moderskapets. I relation till ett tänkt och väldigt snävt ideal blir det lätt att avvika. De människor som träder fram bokens porträtt av dem bidrar föredömligt till att spränga ramarna. Det är mycket lite som förenar Martina Montelius’ mamma med Anna Jörgensdotters eller Mari Jungstedts. Det gör att en del texter framför allt är ömsinta och roliga att läsa, andra fulla av svärta och ännu aktuell smärta.

Skribenterna i antologin är alla vuxna, intellektuella, verbala människor. De flesta förmår reflektera kring moderskap och relationer, somliga också med humor. Men känslor och intellektuell förståelse är inte samma sak. I förhållande till sina föräldrar är man ändå alltid delvis ett litet barn. Texterna pendlar mellan barnets och den vuxnas blick, mellan känslor och resonemang, avstånd och närhet. Några beskriver ett närmast totalt havererat föräldraskap: mammor som inte förmår vara föräldrar mer än glimtvis. Som försvinner in i hypokondri, social fobi, egocentricitet eller schizofreni. Augustin Erbas text är en av bokens starkaste; om en mamma som känslomässigt tycks dö redan i trettioårsåldern, när hennes man avlider. Om hur Erba som vuxen envist fortsätter längta efter den närhet och ömhet som modern aldrig varit förmögen att ge. Hans vänner frågar varför han inte ger upp. Augustin Erba har själv inget svar men har man aldrig fått tillräcklig mammapåfyllning kanske man är dömd till att fortsätta söka och längta?

Flera av skribenterna tar själva upp problemet med att låta människor vars mammor fortfarande lever skriva om dem. Risken är att man av rädsla för att såra censurerar sig själv. Några av texterna är också uppenbart återhållna och jag hade gärna fått komma närmare de där såren och konflikterna som målas med ganska suddiga konturer. Andra lämnar ut sin mamma (och sig själva) på ett sätt som får mig att intensivt hoppas att ingen som känner modern läser. Att dömas ut som förälder är fortfarande något av det mest skamfyllda en kvinna kan råka ut för.

I vår roll som föräldrar är vi enormt sårbara och barnets förväntningar på vad och hur en mamma ska vara kan bli tunga att bära. Aase Berg skriver: ”Underligt nog tar det oproportionerligt lång tid att sluta kräva perfektion av sin mamma och fatta att det jag inte vill ha hos henne är det bara att skita i. Det tar till och med längre tid än det har tagit för mig att sluta kräva perfektion av mig själv som mamma. Det kanske är då man blir vuxen, när man slutar återkräva och propsa på sådant som aldrig har funnits.”

Det som kan göra mig lite rädd är att de texter som andas mest kärlek handlar om kvinnor som tycks ha offrat sig och givit upp det mesta annat i sitt liv för sina barns skull. Det finns en, vad det verkar, totalt okomplicerad tacksamhet och beundran i Fredrik Strages och Nour El Refais texter. Går det att duga som mamma utan den totala uppoffringsviljan (och förmågan)? Jo, många av texterna landar i att allt kanske inte var bra men det var tillräckligt bra. Mamma vara mänsklig och felbar och gjorde inte allt rätt men det blev okej ändå. En insikt som för många tycks ha kommit med de egna barnen och medvetandet om hur svårt det är att vara en bra förälder.

Roberth Ericsson undrar, i bokens avslutande text, varför man ändå utsätter sig för det. Det är en konstig fråga i en text som i sig själv ger svaret. Den dryper och väller av känslor, beundran, närhet, ömhet – vad det verkar riktad åt båda hållen. Samhörighet och att betyda något för någon är moderskapets mål och belöning. En oproportionerligt stor andel av de medverkande beskriver sin mamma som alldeles särskilt vacker. Att de fortsätter ha den barnsliga blicken på sin mor vittnar trots allt om mycket kärlek.

Eva-Lotta Hulten

Som recension i GP igår