Människor som utsatts för mediedrev vittnar samstämmigt om förstörda privatliv, posttraumatiska stressyndrom och ruinerade karriärer. De upplever sig inte sällan ha blivit utsatta för en bevakning som mist alla proportioner och en demonisering av dem själva som personer. Flera misstänker någon slags bakomliggande konspiration.

I forskarantologin Scandalous! The mediated construction of political scandals in four nordic countries ges många exempel på politiska skandaler i de nordiska länderna. Samlade och analyserade framstår flera av dem som ganska futtiga. Är det till exempel rimligt en människa får liv och hälsa förstörda för att hon hyrt ut en stuga och byggt en brygga utan rätt tillstånd från myndigheterna (norska ministern Åslaug Haga)?

Nej, det skulle troligen ganska få tycka om de fick frågan (även om de flesta nog skulle hålla med om att själva handlandet är fel). Problemet är bara att det inte finns någon samordning i ett mediedrev. Ingen kan anses ansvarig för helheten. Det finns ingen bakomliggande konspiration bara gemensamma journalistiska föreställningar om vad som är en ”bra nyhet” och en medial flockmentalitet som gör att alla springer åt samma håll. Ingen vill riskera att missa något och alla vill hjälpa till att bekräfta varandras och sitt eget skarpsinne.

En skandal byggs ofta upp enligt en visst mönster, som klarläggs i antologin. Det börjar med någon form av oegentlighet. Fokus läggs på person snarare än sak eftersom det rent dramaturgiskt blir en bättre historia. Inte bara skurken pekas ut utan också offer utses (ibland allmänheten). Andra medier hakar snabbt på. Kommentatorer utvecklar vad som hänt, ”förklarar” och spekulerar. Tävlingen mellan medierna hetsar journalister att gräva fram nya saker och nästan inget är för litet – the show must go on – det räcker med bara nya spekulationer. Ganska snabbt börjar medierna också presentera opinionsundersökningar som bekräftar de egna kommentatorernas bild: folket är upprört och saknar förtroende. Nu vaknar ibland konkurrenter till skandalens huvudperson och ser möjligheter till hämnd eller eget avancemang genom att lägga mer ved på brasan. Kommentatorernas omdömen blir ofta till självuppfyllande profetior när de påskiner att ”ta ansvar” är detsamma som ”avgå”.

Eftermälet innehåller sedan paradoxalt nog inte sällan positiva omdömen om den till sist detroniserade. Men då är alltså den mediala rättegången redan över och domen fälld och verkställd. Plats på scen för nästa såpa: vem blir efterträdaren?

Ofta är det ganska triviala saker som utlöser drev. Mer komplicerade skeenden lämpar sig sämre för drevets dramaturgi, som kräver svart och vitt, förövare och offer, lätta fördömanden, enkla historier. Det kan förklara varför Carl Bildt alltid tycks komma undan. Det är lättare att förklara och dramatisera sådant som hyresbidragsfusk än folkfördrivning i ett fjärran afrikanskt land. Det kostar också betydligt mindre att gå ut på gatan och fråga folk om de är upprörda än att skicka reportrar till Sudan. Det uppstår aldrig någon konkurrens mellan olika medier om att driva den senare historien vidare.

I en av antologins roligaste och vassaste texter använder sig Anders Todal Jenssen och Audun Fladmoe av Macchiavellis 1500-talsskrift Fursten för att ge dagens makthavare goda råd. När det nu är förbjudet att avrätta politiska motståndare kan man istället använda sig av mediedrev. De båda forskarna ger bland annat följande tips: ”If you throw enough dirt, some of it will stick – irrespective of the truth. (…) If possible, avoid revealing yourself as the source. Someone might try to scandalise you in return. (…) Always refer to the public morality and the highest principles; never mention your personal or allied interest.” Författarna menar att medialiseringen av politiken bidrar till att skifta fokus från sakfrågor till politiskt spel. De konstaterar att mediedrev sällan har med huvudpersonernas politik att göra vilket gör att dreven bidrar till att avpolitisera den politiska rapporteringen.

Medieskandaler är underhållning men får ändå politiska konsekvenser eftersom de kan få enskilda politiker på fall och bli ersatta av personer med andra politiska ideal. På så vis kan mediedreven ses som ett demokratiskt problem. Som Sigurd Allern och Ester Pollack skriver i slutordet: ”it may not be an obvious triumph for democracy that an elected leader is pressed to resign before those who elected him or her have a say in the matter. (…). Mediedrevets dramaturgi leder till snabba och odemokratiska beslut utan eftertanke.

Skandaler säljer och drevjournalistik är också billig. Mycket plats kan fyllas på lite substans. Den kräver vanligtvis inte heller några diupare kunskaper eller skarpare analytisk förmåga. Det är bara att gå på magkänsla. Men i stormens öga kastas källkritiken och dokumentationskraven över bord. Samhällets stora problem och de övergripande mönstren drunknar i hetsjakten på den enskilde. Det borde vara dags för den tredje statsmakten att fundera lite över hur och till vad man använder sin makt och vems syften man tjänar när man okritiskt springer med i dreven. Det kan dessutom vara värt att minnas att det även i Skandinavien förekommit fall av självmord bland skandaliserade personer (ett i Norge och ett i Danmark). Är syftet verkligen så lovvärt att det uppväger den typen av effekter?

Som recension i GP idag.