Mycket bra och viktig artikel om en modig elev som vågar stå upp mot diskriminering och en inkompetent skolledning som vägrar se och ta sitt eget ansvar.

Om Astrid Johansson i Luleå som vågade protestera mot normaliseringen av sexuellt förtryck – och som sedan utpekades som problemet av skolledningen. Jag känner igen detta från min egen skoltid och minns hur en klasskompis som protesterade mot tafsande killar skickades till kuratorn, och hur hela klassen förväntades prata om ”hennes” problem och känslighet, som om det var henne det var något fel på! Det är 25 år sedan men sådant händer alltså fortfarande.

Varför är det så svårt att se kritik som en möjlighet till utveckling och lärande? Varför har så många vuxna svårt att ta unga på allvar? Varför är jämställdhet fortfarande ett så svårt område för många skolor att hantera?