Köpenhamn 1943. Grannflickorna Annemarie och Ellen är bästa vänner och leker tillsammans som barn gör. Visst tycker de att de tyska soldaterna som stoppar dem när de springer för fort är obehagliga, men de inser inte hur stor faran faktiskt är. Ellen är judinna och en dag beordras Ellens familj att inställa sig hos tyskarna för att deporteras.
Så inleds den amerikanska författaren Lois Lowrys bok Den gyllene stjärnan, som utkom första gången på svenska 1990. Nu kommer den ut på nytt.
Berättelsen om Ellen och Annemarie är påhittad men historien bygger delvis på Lowrys danska väninnas barndom i andra världskrigets Köpenhamn. Det vilar ett skimmer av nostalgi över beskrivningarna av staden och boken formar sig till en hyllning till Danmark, danskarnas motstånd mot ockupanterna och deras lyckade räddning av landets judiska befolkning (som smugglades över till Sverige med hjälp av fiskebåtar).
Det är rörande och hoppingivande att läsa om de unga flickornas rädsla och mod och om enskildas insatser för att befria Danmark och rädda utsatta människor. Flera gånger får jag tårar i ögonen. Samtidigt blir jag störd av den övertydliga uppdelningen av danskar och tyskar i goda och onda. Tyskarna blir aldrig mer än klichéer, med sina uniformer och sin aggressivitet, och alla danskar är ensidigt snälla och hjältemodiga. Boken blir lite för mycket av banal pamflett och för lite av fördjupning av vad det innebär att leva under en ockupation, och ännu mindre av hur det kan vara att vara ockupant.
Men, tänker jag, en pamflett har också en funktion att fylla; och ett budskap om att man ska våga riskera något för att hjälpa sin nästa är inte fy skam. Som underlag för vidare diskussioner i ett klassrum eller i annan barngrupp har Den gyllene stjärnan en hel del att erbjuda.
Eva-Lotta Hultén
Eva-Lotta Hultén 