I gårdagens OBS pratade jag om hur vi kan ställa om våra städer:

För tjugo år sedan flyttade jag ut på landet. Alla mina vänner bodde i städer och jag betraktades som snudd på kufisk som hade höns, vedhuggning och odling som en del av min vardag. Hade det här varit idag så hade jag kanske i stället betraktats som hipp. Nu är grönsaksodling och småskalig djurhållning hett. I alla fall för dem som bor kvar i stan.

Sverige har en lång tradition av stadsodlande i form av kolonilotter men idag är många av koloniområdena dyra medelklassreservat. Nya och kollektiva odlarinitiativ har i stället börjat växa upp i städernas parker, på innergårdar och i stadsnära skogsbryn. Att odla med andra i staden är både ett sätt att möta nya människor och att öka medvetenheten om vad det är vi människor faktiskt lever av – mat och social samvaro, inte pengar och statusjakt. Det är också ett sätt att flytta makt, från strukturer av ägande till strukturer av brukande. De som odlar tillsammans med andra gör det inte för att tjäna pengar eller förmera sitt kapital utan för att skapa ett bättre samhälle och få utlopp för skaparlust, längtan efter gemenskap och meningsfullhet. Stadsodlingen är mer än en trend – den är en del av en växande samhällelig medvetenhet om att våra liv i städerna måste förändras.

Det som startade som gräsrotsinitiativ; människor tog obrukade markplättar i besittning, skapade klädbibliotek och öppnade gör-det-självverkstäder, har nu börjat formaliseras i nätverk och föreningar. Det är verksamheter som nu också omhuldas, främjas och rentav dras igång av myndigheter. I boken Socioekologisk stadsutveckling beskriver forskarna Moa Tunström, Ulrika Gunnarsson-Östling och Karin Bradley konkreta projekt för att göra stadsdelar hållbara och resilienta – det vill säga bra på att återhämta sig efter olika sorters störningar – både i ekologisk och social mening. Deras exempel är främst hämtade från stadsdelarna Ålidhem i Umeå, Rosengård i Malmö och Järva i Stockholm. Alla är miljonprogramsområden där statliga Delegationen för hållbara städer har bistått med pengar och kunskap i olika projekt med sociala och ekologiska förtecken.

Hus har energieffektiviserats och isolerats, solceller installerats och innergårdar och andra gemensamma ytor fixats i ordning. Resursanvändningen har gjorts mer ekologisk, man har ställt iordning gemensamhetslokaler och med hjälp av cykelskolor, cykelpool och bättre cykelbanor försökt att få invånarna att cykla mer. I Rosengård har Malmö stad ordnat med odlingsmöjligheter och där sår och skördar nu de boende grönsaker, bär och kryddor i samverkan med det sociala företaget Yallatrappan.

Det mesta i de tre områden som boken berättar om har skett i diskussion och samarbete med de boende, som har fått vara med och drömma och planera redan från start. Men det finns också ett visst mått av uppfostran i projekten. I Ålidhem har bovärdar utbildats för att sprida kunskap om hållbarhet, i Järva erbjuds föreningar miljöutbildningar och får pengar för att hålla studiecirklar om miljön för sina medlemmar, och i Rosengård har man utbildat klimatcoacher med uppgift att lära sina grannar att vara klimatsmarta. Att varva teori med handfast praktik i närområdet är ett alldeles utmärkt sätt att sprida och få gehör för miljökunskaper. Den som kan se solceller på sitt eget hustak och erbjuds fina vägar att cykla på, är antagligen både mer nyfiken på och mottaglig för fakta och förslag om livsstilsomläggning.

Självklart vilar ansvaret att skapa ett hållbart samhälle tyngst på dem med formell och ekonomisk makt men det faller också på oss alla, var i hierarkierna vi än befinner oss. Merparten av invånarna i miljonprogramsområdena gör redan små ekologiska fotavtryck på grund av låg konsumtion och Socioekologisk stadsplanering visar hur kvarter i miljonprogramsområdena med lite riktade insatser kan förvandlas till ekobyar i staden och bli vägvisare för andra. För att ändra på strukturer måste vi som bär upp dem involveras. De nödvändiga förändringarna på samhällsnivå och vanliga människors engagemang blir då optimalt två sidor av samma sak. Framtidens städer måste därför både ta vara på, och skapa gräsrotsengagemang och gemenskap, så som de tre exemplen i Socioekologisk stadsutveckling visar.

Kunskap kopplad till konkreta och praktiska exempel där man bor är långt mycket smartare än allmänt hållna förbud och uppmaningar. Jag skulle därför gärna se en strukturerad socioekologisk utveckling även i mer välbärgade områden, där de största ekologiska fotavtrycken görs idag och stor segregation råder. Och varför inte även på landet. Där finns redan spännande föregångare att berätta om, och behovet av inspiration och kunskapsspridning är stort om vi ska fortsätta ha en både levande och hållbar landsbygd. Det kanske kan bli nästa projekt att skriva om för de tre författande forskarna?

Inslaget hittas här.