Bildning är både vägen och målet

Återkommande hörs röster om att vi måste ställa mer krav i skolan, vi måste sluta dalta med eleverna, eleverna måste förstå att det krävs ansträngning. Det spelar ingen roll om man vill plugga eller inte, man måste. Ja, ni har hört hur det låter ganska många gånger vid det här laget. Mer sällan har ni hört förklaras hur det ska gå till. Hur ska vi få eleverna att skärpa sig och plugga? Vad ska vi använda för tvångsmedel (för ja, ett krav innebär någon form av ultimatum; om du inte gör detta så får du inte detta/utsätter vi dig för detta)? Vi har redan kvarsittning, hot om att skickas till rektorn, betygen. Men när betygen redan sänkts, kvarsittning givits regelbundet, rektorn skällt, vad ska vi göra då? Vad är det vi ska hota med? Ett liv i arbetslöshet? Det är redan ett reellt hot för väldigt många, men det hjälper uppenbarligen inte. Så vad återstår – ta bort möjligheterna till socialbidrag?

Det vi förr eller senare måste göra är att prata med eleven om varför den behöver studera, och om varför eleven upplever att det inte fungerar som det är. Vad hindrar eleven från att lära? Vad vill den uppnå och hur kan den nå dit? Då hamnar vi inne i eleven (usch så flummigt) och måste börja prata motivation (även om vi inte alltid använder just det ordet). I min värld vore det smartare att ta med motivationen i beräkningen från början, och inte dra fram den som ett sista kort när oviljan och skolmisslyckandet redan är ett faktum.

Jag blir alltid konfunderad när jag hör människor hävda att vi sviker arbetarklassens barn genom att frångå krav- och pluggskolan. Verkligen? I vilket samhälle gynnas arbetarklassen av att tränas till att bara göra som de blir tillsagda utan att tänka och känna själva, av att disciplineras, av att hotas? Och är det i så fall ett samhälle som det i sin helhet är positivt att vara arbetarklass i? Eller människa över huvud taget?

I vårt samhälle behövs bildning (här borde jag kanske definiera vad jag menar med bildning, så, mycket kort: bildning är förmåga att reflektera, se sammanhang, dra slutsatser och kunna tänka självständigt (och för det krävs att man tränat dessa förmågor med hjälp av bl a läsning och faktakunskaper i diverse ämnen, men också med hjälp av egna erfarenheter)). Ju fler som är bildade desto bättre, både för individerna själva och för samhället. Så hur får vi människor att vilja lära, och se värdet i det?  Hur får vi unga, även från arbetarklassen, att längta efter att bilda sig, och att vilja anstränga sig för att skaffa allehanda kunskaper?

För mig är det självklart att vi måste få utbildning att faktiskt uppfattas som meningsfullt och som en väg som leder till en plats dit man vill komma, och till ett samhälle som man vill leva i. Den känslan kommer inte genom hot och yttre disciplinering, den kommer genom samtal, reflektion, hjälp att ställa upp mål. Bildning är både vägen och målet.

 

Och så vill jag göra tillägget att det finns en massa kunnande som är oerhört viktigt för samhället, men som kanske inte faller in under beteckningen ”bildning”. Som omsorgskunskap och hantverkskunskap. Vi måste erkänna värdet också i sådant kunnande.

3 reaktioner på ”Bildning är både vägen och målet

  1. Jag skulle vilja hävda att vi behöver ett samhälle där det är helt OK att vara arbetarklass, även obildad sådan. Vi i medelklassen ser på arbetarklassen med förakt för att de inte läst Strindberg, kan redogöra för ”cap and trade” eller mest lyssnar på E-Type och September. Det finns en längtan i oss att de ska bli som vi, att något är fel annars. Det är det inte. Vi gillar olika. Lyssna istället på arbetarklassen och skapa ett samhälle med trygga jobb, höga minimilöner, bättre studielån och starkare arbetsrätt.

    Gilla

    • Ja, det måste självklart gå att klara sig i samhället, även om man är obildad! Och man ska inte behöva kunna recitera Strindberg. Läs gärna hur jag definierar bildning i mitt inlägg. Det handlar för mig mycket om att kunna tänka och reflektera, se och förstå samband och sammanhang. Ju fler som kan det desto bättre för vårt samhälle.

      Idag får jag nästan intrycket att en överväldigande majoritet tycker att det är dåligt att vara arbetarklass, och att vi borde hjälpa alla att slippa vara det. Men målet kan ju inte vara att avskaffa arbetarklassen, utan bara att möjliggöra för alla att välja yrke utan att ha en viss klass som en hindrande boja om halsen. Väljer man ett praktiskt inriktat yrke (oavsett vilken bakgrund man själv har) så bör man få rimliga livsvillkor. Precis som du skriver: trygga anställningar, högre minimilöner, bättre studielån och starkare arbetsrätt.

      Gilla

  2. Skolan kanske är en väg ut för några, men det är inte lösningen på arbetarklassens problem. Tvärtom, just nu. Här får arbetarklassens barn lära sig att de och deras föräldrar inte duger som de är.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s