Återkommande hörs röster om att vi måste ställa mer krav i skolan, vi måste sluta dalta med eleverna, eleverna måste förstå att det krävs ansträngning. Det spelar ingen roll om man vill plugga eller inte, man måste. Ja, ni har hört hur det låter ganska många gånger vid det här laget. Mer sällan har ni hört förklaras hur det ska gå till. Hur ska vi få eleverna att skärpa sig och plugga? Vad ska vi använda för tvångsmedel (för ja, ett krav innebär någon form av ultimatum; om du inte gör detta så får du inte detta/utsätter vi dig för detta)? Vi har redan kvarsittning, hot om att skickas till rektorn, betygen. Men när betygen redan sänkts, kvarsittning givits regelbundet, rektorn skällt, vad ska vi göra då? Vad är det vi ska hota med? Ett liv i arbetslöshet? Det är redan ett reellt hot för väldigt många, men det hjälper uppenbarligen inte. Så vad återstår – ta bort möjligheterna till socialbidrag?

Det vi förr eller senare måste göra är att prata med eleven om varför den behöver studera, och om varför eleven upplever att det inte fungerar som det är. Vad hindrar eleven från att lära? Vad vill den uppnå och hur kan den nå dit? Då hamnar vi inne i eleven (usch så flummigt) och måste börja prata motivation (även om vi inte alltid använder just det ordet). I min värld vore det smartare att ta med motivationen i beräkningen från början, och inte dra fram den som ett sista kort när oviljan och skolmisslyckandet redan är ett faktum.

Jag blir alltid konfunderad när jag hör människor hävda att vi sviker arbetarklassens barn genom att frångå krav- och pluggskolan. Verkligen? I vilket samhälle gynnas arbetarklassen av att tränas till att bara göra som de blir tillsagda utan att tänka och känna själva, av att disciplineras, av att hotas? Och är det i så fall ett samhälle som det i sin helhet är positivt att vara arbetarklass i? Eller människa över huvud taget?

I vårt samhälle behövs bildning (här borde jag kanske definiera vad jag menar med bildning, så, mycket kort: bildning är förmåga att reflektera, se sammanhang, dra slutsatser och kunna tänka självständigt (och för det krävs att man tränat dessa förmågor med hjälp av bl a läsning och faktakunskaper i diverse ämnen, men också med hjälp av egna erfarenheter)). Ju fler som är bildade desto bättre, både för individerna själva och för samhället. Så hur får vi människor att vilja lära, och se värdet i det?  Hur får vi unga, även från arbetarklassen, att längta efter att bilda sig, och att vilja anstränga sig för att skaffa allehanda kunskaper?

För mig är det självklart att vi måste få utbildning att faktiskt uppfattas som meningsfullt och som en väg som leder till en plats dit man vill komma, och till ett samhälle som man vill leva i. Den känslan kommer inte genom hot och yttre disciplinering, den kommer genom samtal, reflektion, hjälp att ställa upp mål. Bildning är både vägen och målet.

Och så vill jag göra tillägget att det finns en massa kunnande som är oerhört viktigt för samhället, men som kanske inte faller in under beteckningen ”bildning”. Som omsorgskunskap och hantverkskunskap. Vi måste erkänna värdet också i sådant kunnande.