För några veckor sedan satt jag bredvid två lärare på tåget. I en halvtimme hörde jag dem prata skit om sina elever, som de beskrev som lata, bortskämda och odrägliga. Det dröp av förakt och samtidigt av självömkan om deras röster. Usch så synd det var om dem som hade fått så hemska elever! Själv satt jag och tyckte synd om eleverna som hade så gräsliga lärare. Tillsist ville jag gå fram till dem och ryta att det kanske faktiskt inte var eleverna det var fel på utan dem själva (men jag lät bli – jag var så arg och när man är det kan folk sällan ta till sig vad man säger).
Några dagar senare hamnade jag åter bredvid några lärare på tåget och också de pratade om sina elever: med ömhet och medkänsla – och de diskuterade hur de bäst kunde hjälpa dem framåt.
Tack och lov för alla kloka lärare som dagligen gör fantastiska jobb med alla barn och unga! Tänk om personer som de, och som mannen i den här artikeln, fått mer utrymme i det offentliga samtalet om skolan i stället för alla fyrkantiga förståsigpåare.
”Vilka är dina egna drivkrafter?
– Den största drivkraften för mig är att se när elever som tvivlat på sin förmåga lyckas med någonting.”
Eva-Lotta Hultén 