När min bror och jag skickades att hämta posten några hundra meter från sommarstugan kom vi ibland före brevbäraren. Då satt vi på mjölkpallen med ryggarna lutade mot iskalla mjölkkrukor medan vi väntade. Det här var runt 1980 och mjölkpallar och mjölkkrukor var ännu i dagligt bruk och inte nostalgiska trädgårdsdekorationer. Storbonden vars mjölk fanns i de flesta krukorna hade ett tiotal kor. Långt inne i skogen, som mitt barnajag uppfattade det (i själva verket några hundra meter från landsvägen) bodde Pelle och Gullan med sin enda ko. Också de fick ställa sin mjölk på mjölkpallen.

I kohagen nedanför vår stuga lunkade storbondens svartvita och rödbrokiga kor omkring och åt och lät sig ibland klappas. Jag tänkte naturligtvis inte på det då, men de var medskapare till hela den värld jag levde i om somrarna. Det varierade landskapet med hagar varvade med skogsmark var deras förtjänst. En del hagar var inte mer än stora gläntor i skogen, omgivna av stengärdsgårdar. Alla de blombuketter jag plockade på väg hem från brevlådan var också formade av djurhållningens effekter på landskapet: käringtand, rödklöver, blåklocka, smörblomma, ängsvädd, prästkrage, röllika, baldersbrå, humleblomster och andra växter som trivs på mark som betas eller slås. Mina barn har mest fått plocka lupiner – en invasiv art som rymt från våra trädgårdar och nu konkurrerar ut inhemsk flora.

När jag berättar för barnen om min barndoms jordbrukslandskap känner jag mig mycket äldre än jag är. Utvecklingen under de 40 år som gått sedan jag plockade mina blombuketter har varit extrem.

Betade hagar och ängar är några av de mest artrika miljöer vi har i Sverige. I tusentals år har våra ekosystem formats av gräsbetande klövdjur. Innan vi människor bredde ut oss över södra Skandinavien strövade stora flockar av uroxar och visenter genom vårt landskap och bidrog till savannliknande miljöer. De skandinaviska uroxarna dog ut för flera tusen år sedan och den sista visenten dödades någon gång på 1000-talet. Sedan dess har tamboskap fyllt de vilda gräsbetarnas funktion. Men dagens kor, framavlade för att avkasta så mycket mjölk som möjligt, klarar sig inte på traditionellt bete. Hagarna plöjs och sås med mer energirika gräsarter. Till det kommer kraftfoder för att hålla produktionen uppe: vete, majs och soja. Inte heller duger hö från traditionella ängar som vinterföda. Magra marker slås inte längre utan växer igen eller planteras med täta granskogar utan annat liv på marken än några olika sorters mossa.

Läs hela texten i DN idag!

…….