Nu ska förskolan bli mer lik skolan – även de små barnens lärande ska delas in i språk, naturvetenskap, matematik och teknik. Varför, kan man fråga sig. Finns det någon människa som umgåtts med små barn som tror att de faktiskt behöver styras mot pluggande och en falsk indelning av världen i ”ämnen” för att lära sig? Och finns det någon forskning som visar att detta är bra för barnens lärande, för deras emotionella utveckling och deras välbefinnande, eller är detta ett beslut grundat bara i tanken att det ska böjas i tid?

Jag blir in i själen ledsen och orolig över utvecklingen i skolan och barnomsorgen. Vad är det egentligen för människo- och barnsyn vi är på väg att anamma?

Krönika om kopplingen mellan jämlikhet och hälsa, i GP idag.

… på min artikel i Aftonbladet, både här på min blogg och på Aftonbladets kommentarfunktion och ett antal personer har dessutom mejlat och ringt till mig. Många påpekar att det jag säger om matematiken – att man har liten användning för den i verkliga livet – gäller för de flesta ämnen. Det kan de till viss del ha rätt i – skolan lär av gammal vana ut en hel del som de flesta av oss har liten nytta av. Desto viktigare då att göra genomgångar av alla ämnen emellanåt. En sådan genomgång har just gjorts av historieämnet, med vad jag tycker verkar vara kloka resultat (med viss reservation för att jag inte läst något annat om detta än innehållet på länken).

Det som gör det särskilt angeläget att göra en genomgång av just matematiken är emellertid att den, tillsammans med svenska och engelska, har en särställning som kärnämne med väldigt många undervisningstimmar, ständiga svenska och internationella jämförelser och med starkt fokus i debatten. Eleverna (och skolan) bedöms i väldigt hög utsträckning utifrån sina matematikprestationer. Dessutom har det blivit en sanning att matematiken har en massa positiva effekter, utan att sambanden bevisats (vad jag vet, nu stödjer jag mig på Sverker Lundins avhandling), som att göra oss mer demokratiska, förse oss med självkänsla, stärka vårt logiska tänkande, osv.

Jag vill betona att jag aldrig har propagerat för att matematiken ska avskaffas som ämne i skolan. Det jag vill åstadkomma är en seriös debatt om vad vi ska ha matematiken till i skolan, vilken form, vilket innehåll och vilken omfattning den ska ha. Kanske bör den t ex i högre grad integreras i andra ämnen i stället för att renodlas så mycket som idag.

Precis som jag befarade har många av kommentarerna skrikit ut anklagelser om flum och kunskapsfientlighet, därför kopierar jag här in slutklämmen på min artikel: ”Tyvärr är det betydligt troligare att denna text leder till högljudda anklagelser om kunskapsfientlighet, ty så ser debattklimatet om skolfrågor ut. Därför avslutar jag med en påminnelse om att bara djup okunskap och brist på reflektionsförmåga kan göra människor blinda för behovet att med jämna mellanrum ifrågasätta vedertagna sanningar och gamla traditioners makt.”

För övrigt gläds jag åt att Birgitta Ohlsson blir ny EU-minister.

Idag är min artikel där jag ifrågasätter matematikens roll i skolan inne i Aftonbladet.

Såhär skriver Sverker Lundin, vars avhandling jag utgår från i min artikel, på sin blogg:

” För det fjärde är det möjligt att se hur skolans grundläggande matematikundervisning bidrar till att forma en tro – på matematikens värde och de matematiska kunskapernas användbarhet. Detta är i själva verket en del av skolans disciplinerande effekter, formandet av elevernas världsbild, deras fantasier och om man så vill deras drömmar.”

Där står mycket annat klokt också.

Hoppas att det här initiativet importeras till Sverige. Varför fortsätta göda storbankerna med sina pengar när det finns alternativ?

För Aftonbladet skrev jag förra veckan färdigt en text som handlar om matematikens roll i skolan. Jag lägger ut länk när den varit publicerad. Tills vidare kan man läsa intervjun med en man som tycker att matematiken bör avskaffas som obligatoriskt skolämne. Alltid roligt med folk som vågar svära i kyrkan.

… över hur Malin Lernfelt tänkte när hon valde att svara så här på min krönika av igår. Efter mina påpekanden om att hon hittar på åsikter åt sina meningsmotståndare och saknar faktaunderbyggnad för sina egna påståenden så väljer hon att svara med ännu mer av samma sak. Att svara henne kändes nästan överflödigt men jag kunde ändå inte låta bli.

 Om man vill kasta sig in i debatten så går det nu för övrigt att följa någon av dessa länkar till en ”tyck till”-funktion.

Idag finns min krönika där jag svarar på Lernfelts förvirrade anklagelser  i GP. Den finns också i sin helhet nedan. Intressant nog fortsatte GP:s ledarsida att sprida tvärsäkra påståenden om skolan utan underlag omkring sig, så sent som igår. Då publicerades en notis där man på hävdar att  ”det är lätt att se sambandet mellan bristen på raka besked i tid och den ökande andelen barn som tvingas gå ur skolan utan fullständiga betyg”. Vad det är som gör det så lätt att se – egen fantasi eller verkligt faktaunderlag – framgår inte av notisen. 

Man raljerar också över ”betygsskräcken bland politiker och pedagoger”. Att de där pedagogerna kanske inte är rädda utan i själva verket mer kunniga om alla de negativa effekter betygen har än vad GP:s ledarskribent själv är verkar inte ha slagit personen i fråga. Länk här till en text jag skrev för LO-tidningen, om problemen med betyg.

GP-krönikan av idag här, och här:

Det är sorgligt att se hur personer som påstår sig ömma för kunskap i skolan ofta överser med att införskaffa sådan för egen del. Diskussionen kring skolfrågor förs följaktligen stundtals på sorgligt låg nivå. Exempelvis hävdar GP:s ledarskribent Malin Lernfelt i en krönika på fredagens tidning apropå skoldebatten att det finns en ”grupp som inte vill kännas vid att det faktiskt spelar roll vad barnen lär sig, och inte bara hur de gör det”, och hon citerar bland andra mig. Problemet är bara att inget av de återgivna styckena ger något som helst stöd åt hennes påstående om att det existerar en sådan grupp. Det Lernfelt citerar är i själva verket försök att vidga och nyansera kunskapsbegreppet samt ett stycke som är lösryckt ur en debattartikel som ifrågasätter det rimliga i att sätta betyg redan i förskoleklassen, och hennes tolkningar av de citerade inläggen är minst sagt fria.

Malin Lernfelt skriver i krönikan också att ”Att kunna rabbla fakta är en grundförutsättning för att senare kunna skapa mening, se samband och kritiskt granska.” Lernfelt skulle få svårt att hitta särskilt mycket modern pedagogisk forskning som understödjer det påståendet men hon kommer troligen aldrig bekymra sig om att leta. Fakta tycks helt enkelt inte vara av intresse för Malin Lernfelt (sådant kanske bara är för barn?).

Malin Lernfelts attityd illustrerar mycket väl vad jag anser vara ett stort problem med ledarsidor. Vill man gå i svaromål så hänvisas man vanligtvis till insändarsidan eller webben, som till stor del läses av andra än dem som läser ledarsidan. Det är ett effektivt sätt att dölja kritik och döda debatter och det öppnar för att ge sig själv som skribent friutrymme att påstå lite vad som helst och sedan vägra svara om man blir ifrågasatt. En arrogans som mången ledarskribent hade kunnat skriva indignerade artiklar om – om den återfanns hos någon annan makthavare.

Lernfelts inlägg demonstrerar också väldigt tydligt ett stort problem med skoldebatten. Gång på gång tillskriver ordning och reda-förespråkarna sina meningsmotståndare påhittade åsikter, som de sedan börjar argumentera emot. Att ingen över huvud taget hävdat att ”ämneskunskaper är oviktiga” hindrar inte skrupelfria skribenter från att påstå att – och argumentera som om – sådana åsikter vore allmänt förekommande. För övrigt ett retoriskt grepp som Jan Björklund fulländat.

Samtalet om vad kunskap är och vad skolan ska satsa på att lära ut drunknar i vulgärargument, ojuste debatteknik och lögner (själv skulle jag gärna se en skola som lär dagens barn det olämpliga i att bete sig på det viset). I dagsläget riskerar vi därför att politiska beslut fattas utifrån enskilda och högljudda personers förmenta sunda förnuft, snarare än utifrån verklig kunskap om hur lärande går till.

Det är inte bara jag som stör mig på att borgerliga debattörer hittar på åsikter åt sina meningsmotståndare (därmed inte sagt att vänsterdebattörer aldrig ägnar sig åt sådant – men de får betydligt mindre utrymme för sådan verksamhet och kommer inte undan med det på samma vis). Åsa Linderborg skriver vasst i Aftonbladet om hur många debattörer bemött det faktum att Israel nu erkänt organstölder.

Min krönika om GP:s ledarsidas behandling av skolfrågan och deras påståenden om att det finns en massa människor som tycker att kunskap är oviktigt, kommer i GP i morgon.

I gårdagens GP hade Malin Lernfelt en krönika om skolan där hon citerade mig och snurrade in sig än mer i förvirrade resonemang utan grund i fakta och och tillskrev meningsmotståndare fler påhittade åsikter. Mer utförligt svar kommer jag att ge i en krönika på GP:s kultursida någon av de närmaste dagarna. Jag lägger ut den så fort den varit publicerad.